En morkare gryning.. en mera larorik handelse.
Mood:
accident prone
Now Playing: The music stopped.
Jag vaknar kl. 7-8 med katten vid fotandan och solen lyser in genom stugfonstret. Allting bra an s?lange. Nu hor jag en bil och jag vet val att det m?ste vara farsan som har vaknat med en osalig ande, plotsligt startar en hogljud motor och marken borjar skaka, d? har han kort ig?ng en hand-motorvalt eller vad det heter, som stampar marken till en h?rd grund, for att han h?ller p? att bygga garage till stugan, livets fullbordande projekt innan fullandningen av livsverket - varlden som den ser ut, allt som behovs for ett komplett och valordnat liv for sig sjalv och ingen mer.
Men det vet han inte om an och lar inte f? reda p? det forens det ar for sent heller. Jag ar radd for att jag blir eller har blivit likadan p? mitt satt. Jag vet inte om ens ideal och kanslor kan forandra ens livsoden, men det ar vad jag tror p? och det ar s? jag vill overtyga mig sjalv om att jag och andra h?ller p? att forandras till klokare manniskor.
Efter att han konfronterade mig och undrade om jag l?g och sov, och svamlade n?tt om, att jag fick sova om jag ville, men bara jag m?dde bra. (Hur f?r man ihop det?) Jag ville springa, gr?ta eller br?ka, men jag erbjod forst?s min skyldighet till hjalp att lyfta in valten i bilen forst, s? att han inte skulle bli aggressiv ocks?. Det ar s?nt som hander nar ett valdigt uppforstorat ego inte f?r sin vilja igenom. Sen gick jag darifr?n.
Resten av dagen var han valdigt sur p? mig for att jag inte visat min uppskattning tillrackligt och smyg-forbannad for att jag h?ller p? med mina "egna" saker, som att lasa arkeologi, traffa kompisar, prata med brorsan och mamma om ditt och datt.... typ.
Bra borjan p? oss, och dagboken, eller hur.. Har har vi sociala problem att losa och det finns ingen tillganglig losning direkt for oss, for overallt dar det finns resurser att stimulera oss socialt s? upprepar sig samma sorts monster.
Fr?gan ar d? om jag och mina kompisar har sina stegar med sig for att klattra upp eller ner med. Vi vill ner, men det kravs benh?rt att vi kommer upp. Kroppen kokar sonder av stresshormoner om det respektlosa psykiska overformynderiet, overbeskyddandet och icke kanslomassiga givandet av tillit och respekt fortg?r utan ett konkret slut.
Ja, hela jorden ar inblandad och jag ar knappast den enda overlevande,
aven om det heter s? dar uppe, bland dom starkaste halvgudarna.
Det finns ett betydligt storre hopp, en strimma av anti-mirakel,
en tanke och kansla av varde, lamnar kvar en liten men betydelsefull
form?ga att prioritera manniskor. Jag kanske vill beh?lla det hellre s? ansvarsfullt och se det som ett aventyr ? ena sidan och ett krig med sm? insatser och en fred med stora insatser?
Bla, stora insatser ar inte s? stora egentligen, nar krigsmaskinen
rullar in, men... d? befinner vi oss ingenstans i narheten.....Hoppas jag...
Posted by arkeomedicin
at 7:15 PM MEST
Updated: Tuesday, 10 October 2006 4:20 AM MEST
bright
on fire
lazy
celebratory
cheeky
sharp