Carlos Castaneda

Samtal med Don Juan

"Para mi solo recorrer los caminos que tienen corazon, cualquier camino que tenga corazon.
Por ahi yo recorro, y la unica prueba que vale es atravesar todo su largo.
Y por ahi yo recorro mirando, mirando, sin aliento."

"För mig gäller att jag bara kan färdas på stigar som har hjärta.
Den följer jag och den enda värdiga utmaningen är att följa den
i hela dess längd. Och där färdas jag medan jag ser och ser och
mister andan."

KUNSKAPENS MAN

En kunskapens man är en man som sant och öppet underkastat
sig lärdomens möda. En man som utan att förhasta sig eller
tveka går så långt han kan i att avslöja maktens och
kunskapens hemligheter. Han måste utmana och besegra
sina fyra naturliga fiender. Vem som helst som besegrar
dem fyra blir en kunskapens man, men det är mycket
få som når det målet. De fiender som man möter på
lärdomens väg, för att bli en kunskapens man, är i
sanning fruktansvärda och de flesta dukar under för dom.
Att vara en kunskapens man är något tillfälligtvis och
innebär ingenting bestående. Mest förhåller det sig
så att man är en kunskapens man bara för ett
ögonblick när man har besegrat fienden. När en man
börjar inhämta kunskaper är han omedveten om
lärdomens mödor. Lärdomen är aldrig vad man väntar sig.
Varje steg på den vägen innebär ett nytt åliggande
och den fruktan man känner tilltar obarmhärtigt.
På så vis snubblar man över sin första naturliga
fiende; Fruktan! en hemsk fiende - svekfull och (1)
svår att övervinna. Den sitter gömd bakom varje
krök, redo att kasta sig över den mannen. Och om
mannen blir skräckslagen och flyr sin kos, då har
fienden satt stopp för hans sökande efter kunskap.
Han kommer aldrig att få sann kunskap och aldrig
bli en kunskapens man. Han kan bli en översittare
eller en räddhågad ofarlig människa, i vilket fall
som helst är han en slagen man. Hans första fiende
har gjort slut på hans kunskapstörst. Därför får han
inte fly sin kos, han måste trotsa sin fruktan, oaktat
den måste han ta nästa steg på lärdomens väg och så
nästa och nästa igen. Han måste helt och fullt känna
rädsla och ändå inte ge upp. Sådan är regeln! Och det
ska komma en stund när den första fienden drar sig
undan och mannen ska känna sig säker på sig själv.
Hans uppsåt blir starkare. Att söka lärdom är inte
längre något skräckinjagande. När denna glädjerika
stund kommer, kan mannen tveklöst säga att han har
besegrat den första fienden. Det sker lite i sänder
och ändå är fruktan snabbt och plötsligt övervunnen.
Han är fri från den återstoden av livet eftersom han
istället för fruktan förvärvat klarhet, en tankens
klarhet som suddar ut fruktan. Vid det laget känner
mannen sina begär och vet hur han ska tillfredställa dom.
Han kan i förväg ana vilka steg han ska ta på lärdomens
väg och allting omges med en skarp klarhet. Han känner
att inget är fördolt för honom. Och på så vis har han
mött den andra fienden; Klarheten! (2)
Tankarnas klarhet som är så svåruppnåelig skingrar
visserligen fruktan, men den förblindar också.
Den tvingar mannen att aldrig tvivla på sig själv.
Han är modig eftersom han är klar, han låter sig
inte hejdas eftersom han är klar, men allt detta är
ett misstag vad lärdom angår. Han kommer att hasta
när han borde vara tålmodig och vara tålmodig när
han borde hasta. Till sist blir han oförmögen att
lära sig något alls. Det är att likna vid något
ofullständigt. Han måste göra på samma sätt som
med fruktan och trotsa klarheten, genom att använda
den BARA till att *se* med. Framförallt är det viktigt
att han uppfattar klarheten nästan som ett misstag,
tålmodigt vänta och omsorgsfullt avväga innan han tar
något nytt steg. Och det ska komma en stund när han
förstår att klarheten bara var en punkt framför
hans ögon. På så vis kommer han att övervinna sin
andra fiende och når en ställning där inget längre
kan skada honom. Detta blir inget misstag.
Detta blir den sanna makten. I det här stadiet
kommer han att veta att den makt han strävat
efter så länge är nu hans. Hans bundsförvant
lyder nu hans order. Hans önskan är lag.
Han ser allt omkring sig. Men nu har han också
stött på sin tredje fiende; Makten! (3)
Makten är den starkaste av alla fienderna.
Och det lättaste är naturligtvis att ge efter,
mannen är nu i sanning oövervinnlig.
Han befaller, han börjar med att ta
väl övervägda risker och dikterar till slut själv
reglerna, eftersom han är en härskare. På det här
stadiet märker mannen knappast att hans tredje
fiende håller på att inringa honom. Och plötsligt
utan att vara medveten om det har han med största
säkerhet förlorat striden. Hans fiende har förvandlat
honom till en grym och nyckfull människa. Den som
besegras av makten dör utan att veta riktigt hur han
ska handskas med den. Makt blir honom en börda i livet.
En sådan man har inte sig själv under kontroll och kan
inte avgöra hur eller när han ska använda sin makt.
För att övervinna makten måste han trotsa den med sin vilja
och komma till insikten att den makt han till synes erövrat
i verkligheten aldrig är hans på allvar. Han måste hela tiden
kunna styra sig själv och varsamt och ärligt handskas med
allt han har lärt sig. Om han kan inse att klarhet och makt
utan självbehärskning är något värre än ett misstag, så kan
han nå en punkt där allt kan tyglas. Då kommer han att
få veta när och hur han ska bruka sin makt. På så vis
kommer han att ha besegrat sin tredje fiende.
Då har mannen nått slutet på kunskapens resa och
nästan utan förvarning träffar han då den siste av
sina fiender; Ålderdomen! Denne fiende är den grymmaste (4)
av alla, den enda han aldrig helt kan övervinna, bara
hålla ifrån sig. Detta är den tid då mannen
inte längre hyser någon fruktan, inte längre känner
av någon otålig tankeklarhet - det är den tid då han kan
tygla sin makt, men också den tid då han känner ett
obevekligt begär efter vila. Om han helt ger efter för
begäret att lägga sig ner och glömma, om han söker sin
tröst i tröttheten, då har han förlorat sista ronden
och hans fiende kommer att slå honom till marken och
göra honom gammal och svag. Hans begär att dra sig undan
kommer att ta överhanden över all hans klarhet, makt och
kunskap. Men om mannen lägger av sig tröttheten och
genomlever sitt öde, då kan han kallas en kunskapens man,
om det så bara gäller för det korta ögonblicket när han
lyckas tränga undan sin siste oövervinnlige fiende.
Det ögonblicket av klarhet, makt och kunskap är tillräckligt.
Ett sant liv är ett liv man lever avsiktligt, ett gott och starkt liv.

Med hjälp av mescalito, la yerba del diablo och humito.
Peyote-kaktusen, daturan (en nattskatteväxt) och svampen.
Öppnar sig trollkarlens värld hos yaqui-indianerna.
Vår egen kulturkonstruktion bryggas genom
allegori och etnografi (socialantropologi).
Diablero (Diablera) betecknar en mestadels ond människa som utövar
svartkonst och har en förmåga att anta ett djurs skepnad.
Brujo betyder medicinman, trollkarl, svartkonstnär.
Alla nybörjare uppfattar trolldomskunskaperna som obegripliga
just för att de upplevs som helt bisarra fenomen.

Resan till Ixtlan

För en trollkarl är vardagslivets värld inte verklig,
inte finns den där ute som vi tror.
För en trollkarl är världen mystisk, outgrundlig
och gränsöverskridande.
En trollkarl "ser" i motsats till att bara titta.
Att "hejda världen" är det första steget mot "seende".
En krigare går strategiskt till väga.
Han hejdar världen och sedan vet man inte
säkert vad en krigare är, han har ingen personlig historia.
Han berättar själv allt han gör och förnyar sin personliga
historia. Har du inte längre någon personlig historia
så behövs inga förklaringar, ingen blir arg
eller förlorar sina illusioner genom dina handlingar.
Framförallt finns ingen som kan nagla fast dig
med sina tankar. Att inte ha någon personlig
historia är tilltalande. Jag har suddat ut min
personliga historia och framkallat en dimma kring
mig själv och mitt liv. Och nu vet ingen säkert
vem jag är eller vad jag gör. Inte ens jag själv.
Hur kan jag veta vem jag är när jag är allt detta?
Ingenting är längre säkert eller verkligt.
En krigare börjar med att utplåna sig själv.
Han börjar med enkla saker, som att inte ta saker
för givet och såna saker som att inte avslöja vad
han egentligen sysslar med. På det sättet bygger
du upp en dimma kring dig själv. Felet med att vara
känd hos människor är att man blir något som några
andra tar för givet och från den stunden kan man inte
bryta deras tankars band. Friheten i att vara okänd
kan uppskattas särskilt. Lögner är lögner,
endast om man har en personlig historia. Lögner och
sanningar är inga bekymmer om man saknar historia.
Om du redan kan förklara allt du har haft för dig,
så ljuger du för att hålla dig själv igång.
Som krigare, ska du helt enkelt visa vad du
önskar att visa, utan att någonsin berätta
precis hur du har gjort. Egentligen har vi
dessa två alternativ, antingen tar vi allting
som säkert och verkligt(1), eller gör vi det inte(2).
Om vi gör det första (1) så slutar det med att vi
blir dödligt utled på världen och trötta på oss själva.
Om vi gör det andra (2) utplånar vi vår personliga
historia och skapar en dimma kring oss, en mycket
mystisk och upplivande tillstånd. Där ingen vet
var man kan hoppa fram, inte ens vi själva.
När ingenting är helt säkert blir man pigg och
vaken hela tiden. Det är mer spännande
än att uppföra sig som om man visste allt.
"Vinden svepte fram en torr kvist.
-Det där var ett instämmande, sa don juan."

Att utveckla ett "lämpligt sätt att gå".
Man måste hålla fingrarna lätt böjda för att hålla uppmärksamheten
på området för stigen och man får aldrig bära något i händerna.
Måste man ändå bära något borde man använda en ryggväska, bärnät eller axelväska.
Världen är mycket gåtfull och den släpper inte ifrån sig sina hemligheter.

Ingen är viktig
En människa som samlar växter måste be om ursäkt varje gång hon tar dem
och försäkra att hennes egen kropp en gång ska bli till näring för växterna.
Det viktigaste med växterna är att de får en känsla av att vara omtyckt
och bli behandlad som jämbördig. Ingen är mer eller mindre viktig
än den andra. Säg åt dom små växterna att du inte längre känner dig viktig.
Världen omkring oss är ett mysterium och människan är inget förmer än något annat.
Om en liten växt är generös mot oss måste vi tacka henne annars kanske hon inte
låter oss gå längre.

Döden som rådgivare
Döden kan ge varningar, den känns som en kall kåre.
Jägare kan konsten att vänta, medans döden är vår evige följeslagare.
Den håller sig till vänster om oss, på en armlängds avstånd.
Den iaktog dig när du iaktog ditt byte, den
viskade i ditt öra och du kände dess kyla.
Den har alltid iaktagit dig och det kommer
den att göra tills den klappar dig på axeln.

"Du är pojken som spårade sitt byte och
tålmodigt väntade. Du vet att döden är till
vänster om dig precis som du var till vänster
om ditt byte. "

Hur kan någon känna sig viktig när alla
vet att döden följer oss i spåren?
Det finns bara en sak att göra när man är
otålig, det är att vända sig till vänster
och be sin död om råd.
Frågan om vår död drivs aldrig för långt.
Ändå är döden den enda vise rådgivaren vi har.
När vi helst behöver vänder vi oss till vår död
och undrar när vi ska förintas. Allt utom hans
beröring spelar egentligen ingen roll. Din död
kommer att säga "Jag har inte rört vid dig än."
Varje krigare lär sig att döden är en jägare
och att den alltid följer oss.

Att känna ett ställe

Han gav mig en uppgift, som skulle lösas;
att finna en gynnsam plats, ett ställe på området
framför hans dörr, där vi brukade sitta och prata.
Ett ställe där jag enligt hans utsago skulle känna
mig lycklig och helt fylld av energi.
Jag hade inte bara funnit ett gynsammt ställe utan
också dess motsats, ett fientligt eller negativt ställe
och de färger som var knutna till båda dessa ställen.
Medan vi vandrade förklarade Don Juan att det var
viktigt för en människa att finna på ett "gynsamt" eller
ett fientligt ställe. Ibland är det nödvändigt att snabbt
finna på sitt goda ställe ute i det fria kan det bli
nödvändigt att avgöra om det ställe man ska vila på
är bra eller dåligt. Allt man behöver göra för att se
det goda stället var att se i kors.
Den dubbla varseblivningen gör det möjligt att
se saker som annars inte är möjligt.
Kasta korta snabba blickar så kan du se
annorlunda förändringar. Det är den rätta tekniken.
Försök att skilja den ena ögas bilder från det andras.
Hastiga blickar kan fånga ovanliga syner.
Egentligen är det inte riktiga syner, utan mer som känslor.
Hur du känner med dina ögon är det viktiga här och nu.
Det tar lång tid att öva upp ögonen och flera år att
finslipa tekniken. Du måste rikta uppmärksamheten på
det området mellan de två bilderna. Allt som är värt (Jag ser)
uppmärksamhet kommer att hända där. Du har en fallenhet
för jakt och det är vad du borde lära dig, att jaga.
Vi ska inte prata mer om växter. Han fångade och dödade
en stor orm. Han högg av huvudet, rensade bort inälvorna
flådde den och stekte köttet. Han gav mig häpnadsväckande
upplysningar om ormar. Din jaktlust har återvänt, nu är
du fast. En jägare kommer alltid att jaga. Jag jagar för
att leva. Jag kan leva på det marken ger, nästan var som helst.
Att vara jägare betyder att man vet en hel del, att man kan
se världen på olika sätt. För att vara jägare måste man vara i
perfekt jämvikt med allting, annars skulle jakten bli ett
meningslöst slit.
Jag gör mig tillgänglig för jämvikten och ger efter.
Man behöver inte vara road eller tycka om jakt.
Jag tror att de bästa jägarna aldrig tycker om jakt,
de har en naturlig böjelse för det bara, de jagar bra,
det är hela saken. Jägare måste vara utomordentligt samlade.
De lämnar mycket litet åt slumpen.
Jag tror att jakten var en gång det mest storslagna en människa
kunde ta sig för. Alla jägare var mäktiga män. En jägare
måste faktiskt vara mäktig för att uthärda den sortens liv.
Det fanns en tid när alla visste att jägaren var den bäste.
Nu vet inte alla det, men det finns tillräckligt många som vet det.
Jag vet det och en dag kommer du också att veta det.
Är vi jämlikar? Nej, vi är inte jämlikar. Någon lärde mig att jaga.
Jag är jägare och krigare, men du är en hallick. Du snyltar på andra.
Du utkämpar ett okänt folks strider, men inte dina egna strider.
(I voodoomagin är en zombie en levande kropp som förlorat sin
själ och i stället behärskades av någon trollkarl eller liknande.)

Att vara oåtkomlig

Först förklarande han olika jaktmetoder, som var baserade
på "vaktlarnas krumbukter". Vid dagens slut hade han fångat
fyra vaktlar i en ytterst sinnrik fälla. Vi åt och talade.
-Du lade märke till någonting ovanligt idag.
Något som gömmer sig i vinden och liknar en virvel,
ett moln, en dimma, ett ansikte som snurrar runt.
Det hjular eller virvlar fram, endera delen.
En jägare måste veta detta för att kunna röra sig på rätt sätt.
Vi hade med avsikt stört vinden och det var bäst att inte leka mer med den.
Vinden letar efter dig nu och det är för sent att dra sig ur.
För en jägare är åsikter bara skräp. Om du levde i vildmarken
så skulle du veta att vinden blir till kraft i skymningen.
Varje jägare vet detta och handlar i överensstämmelse.
Om det faller sig lämpligt så gömmer sig jägaren för
kraften genom att täcka över sig och förbli orörlig
tills skymningen är över och kraften innesluter
honom i sitt beskydd, som i en kokong. En jägare kan
stanna ute i markerna utan att puma, prärievarg eller
småkryp besvärar honom. Det kan jag garantera.
Om en jägare vill bli iaktagen behöver han bara ställa
sig på en bergstopp i skymningen, så kommer kraften och
ansätter honom hela natten. Alltså om en jägare vill
färdas om natten eller hålla sig vaken, så måste han
göra sig tillgänglig för vinden. Däri ligger stora
jägares hemlighet. Vinden är jägarens följeslagare.
Du måste lära dig att alltid vara avsiktligt tillgänglig eller otillgänglig.
Att vara tillgänglig och otillgänglig vid olika anhalter på vägen.
Skymningen och vinden är det avgörande samspelet
mellan att gömma sig och visa sig.
Som ditt liv ter sig nu är du alltid tillgänglig
utan att vara medveten om det.
Otillgängligheten innebär inte att man är
hemlighetsfull eller gömmer sig. Det gör ingen skillnad
om man gömmer sig när alla vet att man gömmer sig.
Under en tid i mitt liv gjorde jag mig tillgänglig precis som du,
om och om igen, tills det bara fanns så litet kvar av
mig att gråta över. Och jag grät. Låt oss säga
en vacker dag när jag höll på bli en jägare
så lärde jag mig att vara tillgänglig och otillgänglig.
Han använde två spanska uttryck "ponerse al alcence"
och "ponerse en el medio del camino", att ställa sig
inom räckhåll, eller att ställa sig mitt på en trafikerad väg.
Att stå mitt i gatan betyder att alla och envar som
passerar förbi iaktar dina göranden och låtanden.
Du är som en neonskylt!
En gång hade du en kvinna, en mycket kär kvinna
och så en dag så förlorade du henne, hon gav sig av.
Det fanns bara en orsak, du gjorde dig
för tillgänglig. Alla kände till er båda
och du gjorde fel mot en fin människa.
Det som räknas är att du gjorde henne viktig
och nu letar du efter henne överallt.
Det gör henne till en speciell person i ditt liv
och en särskild person har man fina ord för.
Meningen är att inte vara inom räckhåll.
Du förlorade henne för att du stod inom
räckhåll och var tillgänglig för henne hela tiden
och dit liv var inrutat i rutin.
Det är en ovanlig rutin och ger intrycket
att inte vara en rutin, men jag
försäkrar dig att så är fallet.
Jägarens konst är att komma utom räckhåll.
Att vara utom räckhåll innebär att man
berör världen sparsamt. Man skadar inte växtligheten
bara för att göra en jordugn. Man utsätter sig inte för
vindens makt om det inte är ett absolut krav.
Man använder inte människor och kramar inte ur dem
tills de skrumpnar ihop och blir till ingenting,
särskilt inte människor man älskar.
Man utnyttjar aldrig andra, då
blir man trött och uttråkad på människor.
Att vara otillgänglig innebär att
du avsiktligt undviker att trötta ut dig
själv och andra. Det innebär att du inte
går och är hungrig och desperat som en stackars
krake som tror att han aldrig ska få se mat igen.
En jägare vet att han kan locka bytet i sina
fällor, om och om igen, så han oroar sig aldrig.
Att oroa sig betyder att bli tillgänglig,
tillgänglig utan att vara medveten om det.
Och så fort du oroar dig så klamrar du fast
dig i vad som helst i ren desperation.
Så fort du klamrar dig fast blir du med
säkerhet uttröttad eller så tröttar du ut
den eller det du klamrar dig fast vid.
"Jag hävdade att jag måste kunna nås av
alla som hade med mig att göra för att fungera."
Utom räckhåll betyder inte att man blir
hemlighetsfull eller gömmer sig. En jägare
använder bara sin värld sparsamt och ömsint,
antingen hans värld består av saker, människor,
makt, djur eller växter. En jägare behandlar
den här världen med ingående kunskap. Men ändå
är han utom räckhåll för den. Han är utom
räckhåll eftersom han inte kramar sönder
sin värld, så att den blir formlös.
Han vidrör den lätt, stannar så länge han behöver,
drar sig raskt bort och lämnar knappt några
märken efter sig.

Att bryta sönder livets vardagsvanor

Han formade händerna till en tratt framför munnen
och gav ifrån sig ett utdraget genomträngande ljud.
Det var som en förstorad fabrikssiren. Han svängde
runt ett halvt varv medan han ylade.
Hans sa att han gav hela världen en signal att gå hem.
Ingenting jag gör är en fast vana.
-Vad har jag för fasta vanor frågade jag?
Allt du gör är en fast vana.
Nu vill du förvandla jakten till en fast vana.
Redan har du skaffat en rytm för jakten, du pratar
på bestämd tid, du äter på bestämd tid och du
sover på bestämd tid. Nu vet du en hel del om jakt.
Du inser ju att en god jägare skaffar sig kunskaper
om en sak - om sitt bytes vanor. Det är detta som
gör honom till en god jägare.
Först lärde jag dig att tillverka och gillra fällor,
sedan lärde jag dig vilka fasta vanor ditt byte hade
och sedan prövade vi våra fällor på dessa fasta vanor.
Detta är jaktens yttre former. Nu måste jag lära dig
den sista och allra svåraste delen. Det kanske tar år
innan du kan säga att du förstår detta och blir jägare.
Att vara jägare är inte bara att fånga villebråd.
En jägare som gör skäl för namnet fångar inget byte
därför att han gillrar fällor, eller för att han känner
villebrådets fasta vanor, utan för att han själv inte
har några fasta vanor, detta är hans övertag.
Han liknar inte alls de djur han jagar, de är bundna
av bestämda vanor och fasta avvikelser, medan han är
fri, flytande och oberäknelig. För att bli jägare måste
du bryta sönder dina fasta vardagsvanor.
Människor beter sig som sina egna villebråd. Alla beter
vi oss som det villebråd vi är ute efter. Detta gör
oss till villebråd för någon eller något.
För jägaren som vet allt detta så gäller alltså
att sluta vara ett villebråd själv. Det tar tid.
Det finns djur som är omöjliga att spåra.
Det finns t.ex vissa sorters rådjur som en
jägare med tur kanske kan träffa på en enda
gång under hela sitt liv, det är en ren lyckträff.
Vad tror du det är som gör dem så svåra att
finna och så enastående? De har inga fasta vanor.
Det är detta som gör dem magiska. Det kanske blir
dit öde att jaga ett sånt för resten av ditt liv.
Du tycker om att jaga och någon gång kanske du
stöter på en sån magisk varelse och du följer efter den.
En magisk varelse är faktiskt en syn att se.
Jag hade en gång lyckan att träffa på en sådan. Jag visste
också att magiska rådjur kände jägares och människors vanor.
Alltså betedde jag mig inte på någotdera sättet.
En jägare som är ute efter att spåra byte ger sig aldrig
in i vildmarken utan ta reda på var han kan söka skydd.

Berättelser om makt

Han kastade en snabb spejande blick över omgivningen,
vred sig runt i sittande ställning tills han åter satt
vänd mot sydost. - Vi har ett avtalat möte här ikväll, sa han.
Jag frågade vem vi hade bestämt möte med.
-Med kunskapen, svarade han. Vi kan väl säga att
kunskapen stryker omkring här.
-Jag hade intrycket att mitt stora fel var just att söka förklaringar.
-Nej, ditt problem är att du söker bekväma förklaringar
som passar in i din värld, svarade don juan.
En trollkarlar förklarar också sin värld, men han är
inte lika stel som du. - Hur ska jag kunna nå fram till
trollkarlarnas förklaring? -Genom att ladda upp personlig makt.
Med personlig makt kan du lätt glida över i trollkarlarnas
förklaring. Den är inte vad du skulle kalla en förklaring,
men trots det blir världen och dess mysterier, om inte
klarlagda så iallafall mindre fruktansvärda. Det borde
vara det väsentliga i varje förklaring, men det är
inte vad du söker. Du vill se en spegling av dina
egna ideer.

-Du vet precis vad du behöver, sa han.
Jag svarade att ibland trodde jag det,
men för det mesta saknade jag självförtroende.
Krigarens självförtroende är inte samma sak som
vanliga människors självförtroende. Den vanliga
människan söker visshet i betraktarens ögon och
kallar det självförtroende. Krigaren söker
otadlighet i sina egna ögon och kallar det ödmjukhet.
Den vanliga människan hakar fast vid sina medmänniskorna
medan krigaren hakar fast bara vid sig själv.
Kanske är det regnbågen du jagar. Du är ute efter
den vanliga människans självförtroende, när du
borde söka krigarens ödmjukhet. Det finns en
påtaglig skillnad mellan de två. Självförtroende
betyder att vara säker på sin sak, ödmjukhet
innebär otadlighet i tankar och känslor.
-Jag har försökt leva enligt era föreskrifter, sa jag.
Kanske är jag inte bäst, men jag gör det bästa möjliga.
Är det otadlighet?
-Nej, du måste göra bättre än så. Du måste hela tiden
driva dig själv utöver dina begränsningar.
-Men det vore vansinne, don juan. Det kan ingen göra.
-Det finns en massa saker du gör nu, som hade verkat
vansinniga för tio år sedan. Sakerna i sig själva
har inte förändrats, men din uppfattning om dig
själv har förändrats. Det som tidigare var omöjligt
är nu helt möjligt och det är bara en tidsfråga när
dina ansträngningar att förändras ska krönas med
fullständig framgång. För en krigare gives bara en
framkomlig väg, nämligen att handla konsekvent
och utan förbehåll. Krigarens väg känner du
tillräcklig väl för att kunna handla därefter,
men dina gamla vanor och rutiner hindrar dig.

Jag berättade att jag mottagit brev från olika
människor som framhållit det orätta i att jag
skrivit och berättat om mitt lärlingsskap.
De hade dragit paralleller till österländska
lärofäder som krävde absolut förtegenhet om
sina esoteriska läror. -De där mästarna
njöt nog bara av att vara mästare, sa don juan.
Jag är ingen mästare, bara krigare. Så jag
vet faktiskt inte hur en mästare känner.
Det spelar ingen roll vad man avslöjar eller
behåller för sig själv, sa han. Allt vi gör,
allt vi är, beror på vår personliga makt. Har vi tillräckligt,
kan ett ord som yttras till oss vara tillräckligt
för att förändra hela vårt levnadslopp. Men har vi
inte tillräckligt med personlig makt så kan den
härligaste visdom uppenbaras för oss utan att
detta gör den minsta skillnad.
-Jag tänker delge dig något som kanske är
den förnämsta kunskap man kan klä i ord, sa han.
Låt mig se vad du kan göra med den.
-Vet du att du just i denna stund är omgiven
av evigheten? Och vet du att du kan göra
bruk av den evigheten om du så önskar?
Efter en lång paus, då han hela tiden med små ögonrörelser
uppmanade mig att säga något, sade jag att jag
inte förstod vad han talade om.
-Där! Evigheten är där! sa han och pekade mot horisonten.
Sedan pekade han upp mot zenit. -Eller där, eller så
kan vi säga att evigheten är såhär. Han sträckte ut
båda armarna och pekade åt öster och väster.
Vi såg på varandra. Det fanns en fråga i hans ögon.
-Vad säger du om det? frågade han och sökte lirka
fram mina funderingar.
Vet du om att du kan sträcka ut dig i oändlighet
i alla riktningar som jag pekat ut? fortsatte han.
Vet du att ett ögonblick kan vara i evighet?
Detta är ingen gåta utan ett faktum, men endast
om du bestiger ögonblicket och använder det till
att föra din egen helhet bort i den angivna
riktningen i all oändlighet. Han såg skarpt på mig.
-Den här kunskapen hade du inte förut, sa han leende.
Men nu har du den. Jag har uppenbarat den för dig,
men det gör inte ett dugg skillnad, för du har inte
personlig makt så det räcker att utnyttja det du fått veta.
Men vore din makt tillräckligt stor, skulle enbart
mina ord kunna hjälpa dig samla jagets helhet och
förflytta den avgörande delen utanför de gränser
som nu spärrar in den. Han ställde sig bredvid
mig och tryckte med fingrarna mot min bröstkorg,
det var en mycket lätt beröring.
-Här finns gränserna jag talar om, sa han.
Man kan komma förbi dom. Vi är en känsla,
en medvetenhet, som hålls innesluten.
-Vi är varelser som lyser, sa han och vaggade rytmiskt
på huvudet. För en sådan varelse är den personliga
makten det enda som betyder något. Men frågar du
mig vad personlig makt är kan jag bara svara att
min förklaring inte förklarar den.

förklaring

Jag sa att hans förklaring inte tillfredställde
mina sinnen, fast jag intellektuellt var helt ense med honom.
-Det är nackdelen med ord, sa han tröstande.
De tvingar oss alltid att känna oss upplysta,
men när vi vänder oss om och står ansikte mot
ansikte med världen sviker de oss och då står vi
där som vi alltid gjort, utan att vara upplysta.
Det är skälet till att trollkarlen söker handla
hellre än prata, vilket ger honom en ny beskrivning
av världen - en beskrivning där talet saknar
betydelse och där de nya handlingarna speglas
på nytt sätt.
-Ikväll ska du försöka fullfölja något du påbörjat tidigare.
Krigaren kan inte se annat än när han lyckas
stänga av den inre dialogen.
-Vi har aldrig talat om flyn och fjärilar, fortsatte han.
Tidpunkten har aldrig varit läglig förens nu.
Som du väl vet hade du en obalanserad ande.
För att motverka den lärde jag dig att leva
som en krigare. Och en krigare utgår ifrån
vissheten att hans ande är ur balans, därefter
gör han sitt yttersta för att återvinna balansen
genom att leva behärskat och medvetet, men utan
brådska eller tvång.
-För dig, som alla andra, berodde obalansen
på summan av alla dina handlingar.
-Hur visste du att detta var rätt tidpunkt?
-Jag såg en skymt av nattflyet, det strök omkring
här när du kom. Det var första gången det visade
vänlighet och öppenhet. Jag hade sett det tidigare
i bergen vid Genaros hus, men då var det bara en
hotfull figur som avspeglade din brist på ordning.
I det ögonblicket hörde jag ett underligt ljud.
Det rasslade dovt, som när en trädgren gnids mot
en annan, eller en motor knattrar på avstånd.
Det gick över i en ny tonart som musik och fick
en spöklik rytm. Så tog det slut.
-Det var nattflyet, sa don juan. Du kanske redan
har märkt att det inte finns en enda nattfjäril kring
lyktan, fastän den lyser starkt nog för att locka hit dem.
Det hade jag inte uppmärksammat, men så snart don juan
påpekat det för mig, lade jag också märke till den
otroliga tystnaden i öknen runt huset.
-Bli inte darrig nu, sa han lugnt. Det finns inget
i den här världen som inte en krigare kan förklara.
En krigare betraktar sig redan som död, förstår du,
alltså har han inget att förlora. Det värsta har
redan hänt honom, därför är han lugn och klar.
Don juans ord men kanske mest hans sinnesstämning
hade en mycket lugnande inverkan på mig. Jag berättade
att jag vardagslag numera aldrig kände den förlamande
skräck jag känt förr, men att jag nu darrade i hela
kroppen vid tanke på vad som fanns där ute i mörkret.
-Därute finns bara kunskapen, sa han nyktert.
Visserligen är kunskapen skrämmande, men om krigaren
accepterar kunskapens skrämmande natur upphäver han
därmed det fruktansvärda i den.

Maktens andra ring

Alla kan se och ändå väljer vi att inte minnas det vi ser.
Vi kan hålla fast bilder i en dröm på samma sätt
som vi håller fast bilder från vardagsvärlden runtom.
Drömmarens konst är uppmärksamhetens konst.
Men förnuftet är en demon som håller oss fjättrade
och man måste besegra honom om man vill praktisera
drömmandets konst. Jag hade hela tiden antagit att
definitionen på förnuft avsåg förmågan att förstå,
dra slutsatser och tänka på ett ordnat och logiskt vis.
Men av don juan kunde jag sluta mig till att förnuft
betydde uppmärksamhet. Människans innersta
kärna är varseblivningen. Varseblivning och medvetenheten
är en enda odelbar enhet, men en enhet med två skilda fält.

Det första fältet är "tonals uppmärksamhet", det vill säga
vanligt folks förmåga att uppfatta och inrikta
medvetenheten på den vanliga vardagsvärlden.
Den formen av uppmärksamhet benämde don juan
"maktens första ring" och han beskrev den som
vår häpnadsväckande men sannerligen inte
självklara förmåga att ordna våra intryck
från den vardagliga världen.

Det andra fältet var naguals uppmärksamhet, det
vill säga trollkarlars förmåga att inrikta sin
medvetenhet mot den icke vardagliga världen.
Den uppmärksamheten benämde han "maktens andra ring",
den alltigenom vidunderliga förmåga som alla äger,
men bara trollkarlar använder, att ordna sina
intryck från drömmandets värld. Drömmarens konst
är att hålla kvar drömmens bilder med uppmärksamheten.

Troligen iakttar vi alltid på båda sätten, men
väljer att isolera det ena som hågkomster och
förkastar det andra, eller arkiverar det.
Under vissa omständigheter av stress eller
eftergivenhet kan den censurerade hågkomsten
stiga upp till ytan och därmed ge oss två
tydligt skilda minnen av samma händelse.
Det som don juan hade strävat att besegra
eller snarare undertrycka var inte mitt
förnuft i betydelsen förmåga till logisk tanke
utan min "uppmärksamhet på tonal", eller min
medvetenhet om sunda förnuftets värld.
Motivet för detta är att vår vardagliga
värld existerar, därför att vi vet hur
vi ska hålla fast bilderna från den, och
följdaktligen kollapsar den världen om
man släpper uppmärksamheten som dessa
bilder kräver. Så snart man riktat in
uppmärksamheten på drömmens bilder är
naguals uppmärksamhet fäst för gott.