Människan i tiden

1600-talets Antikvarism
Den tidiga antikvarismen spreds bland Europas lärda adelsmän, övre medelklass
och den utbildade medelklassen som intressera sig för konst och historia.
John Aubrey, den mest kände av de tidiga engelska fornforskarna, har lämnat efter sig de första
beskrivningarna av Stonehenge och Avebury och hävdade att dessa troligen var druidtempel.
Samtidigt fick vi den första fornminneslagen i Sverige, 1666 AD.
Kungarna Kristian IV av Danmark och Gustav II Adolf av Sverige
uppmuntrade sina renässanshistoriker att med hjälp av redogörelser
och folksägner teckna en bild av forntida storhet och tapperhet
som var smickrande för nationerna.
Det fanns en tävlingsanda också hos aristokraterna i England att studera
konsthistoria och man började ägna stor uppmärksamhet åt den
materiella kulturen. Dessa gentlemen öppnade konstutställningar
och bildade fornminnessällskap som Royal Sociaty.
I Tyskland ökade också intresset för det germanska ursprunget,
och dess fysiska lämningar, som gjorde att man började
registrera och systematisera forntida monument.
Likaså i Frankrike intresserade man sig för fransmännens historia
och sin tidigare keltiska befolkning, dess ursprung och prestationer.
Dessa tidiga antikvariska utforskningar blev en början på en nationalism,
patriotism och utvecklingsidéer som senare skulle sprida sig över hela världen
och ha ett stort inflytande på många länder och arkeologer och
lämna efter sig samlingar av artefakter och beskrivningar.

Christian J Thomsen och Oskar Montelius insatser för den
arkeologiska forskningen under 1800-talet.

Thomsen som var son till en förmögen dansk köpman kom att skapa en
relativ dateringsmetod och systematisk kronologi oberoende av
skrivna källor som han utvecklade i sin tillämpning på en lokal
samling skandinaviska och romerska mynt. 1816 efterträdde Thomsen
Nyerup som sekreterare i den danska nationella fornsaksmuseumet
Kongelig Kommission for Oldsagers Opbevaring och Old Nordisk Museum
som hade blivit den största och mest representativa samling fornsaker i Europa.
Han löste problemet med att dela in artefakter från olika
tidsåldrar av samma material, genom att studera s k "slutna fynd"
och klassificera material som återfanns tillsammans
undersökte han i vilket sammanhang dessa artefakter
hade påträffats. Slutligen delade han in arbetet i ett tydligt
och schematiskt seriations- och utvecklingsförlopp med fem stadier.
Tidig stenålder när endast stenredskap hade använts och
en senare stenålder när metallredskap först kom i bruk.
En bronsålder när döda begravdes obrända i megalitgravar
tillsammans med enkla lerkärl med inristade mönster.
En järnålder i två perioder när man tillverkade redskap och vapen
av härdat järn medan brons fortfarande användes till prydnader
och lyxvaror. En tidigare järnålder som karaktäriserades av
slingrande orm dekorationer och en senare järnålder som kom
att karaktäriseras av dekorationer med drakar och andra fabeldjur.
Thomsens periodindelning övervann det dödläge som tidigare
mindre vetenskapligt belagda periodsindelningar hade hamnat i.
Detta blev ett verktyg som kom till stor användning för de
efterkommande arkeologerna, Thomses assistent Jens Worsae,
de franska, tyska och svenska arkeologerna. Sven Nilsson
och inte minst Oskar Montelius, typologins fader.
Montelius utvecklade Thomsens system i sin kulturhistoriska avhandling
"Die Metode" uti vilken han ytterligare förfinade Thomsens
seriationsmetod och delade in artefakter typologiskt,
dvs han delade in artefakterna efter form och dekoration
i kategoriska, geografiska och kronologiska serier
över hela europa. Montelius var en av dom första
kringresande arkeologerna som kunde nyttja järnvägarna.
Montelius noterade utvecklingstendenser under sina
perioders förlopp och han såg en likhet mellan
den materiella kulturens utveckling och utvecklingen
hos biologiska organismer. Han kunde slutligen dela in
yngre stenåldern i fyra perioder, bronsåldern i sex perioder
och järnåldern i tio perioder. Han var också en företrädare
för den diffussionistiska skolan som drog slutsatsen att kulturens
utveckling i stort sett hade kommit från den Främre Orienten.

Betydelsen av nationalromantiska ideal och den kulturhistoriska
synen i den europiska arkeologin i början av 1900-talet.
Gustaf Kossina och Gordon Childe- kulturhistorisk och
nationalistisk arkeologi i Europa från slutet av 1800-talet till 1945.

Begreppet "kultur" började nu spelade en allt större
roll inom den etnologiska tillämpningen av arkeologin.
Många böcker började skrivas som berörde kulturhistoria
med böcker som Gustav Klemms etnografi "Mänsklighetens
allmänna kulturhistoria" och Gustaf Kossinas "Germanernas ursprung".
Gustaf Kossina som var en bestämd nationalist, förklarade
arkeologin som den mest nationella av alla vetenskaper
och de gamla germanerna som det ädlaste föremålet för
den arkeologiska forskningen. Han arbetade fanatiskt för den
tyska nationalismen och populariserades senare av
den nationalsocialistiska rörelsen och hans tolkning blev
grunden för historieundervisningen i tyska skolorna under
den nazistiska regeringen. I motsats till andra
nationalistiska arkeologer misslyckades han att
skapa en arkeologi som kunde vinna stöd världen över.
Genom att hävda högsta tänkbara ålder för tysklands
kronologi och spåra de tidigaste indoeuropéerna till den
mesolitiska Maglemosekulturen i norra Tyskland
försökte han bevisa att området var ett ursprung till
Europas och den Främre Orientens kulturella födelse.
Han hävdade också att tyskarna genom att stanna i
sitt urhem förblev renrasiga och de högst stående
av alla kulturer och människor. Kossinas arbete
innebar trots allt en neutralisering av den
evolutionära synen på förhistorien och en
genomgripande betydelse för arkeologins utveckling.
En senare arkeolog som använde mycket av Kossinas
arkeologiska etnocentriska kulturbegrepp och hans identifikation
av förhistoriska kulturer var Gordon Childe som
i sin bok "Arians" glorifierade de nordiska folken.
Han utförde utgrävningar i England och Medelhavsområdet
och lade senare fram sina resultat i böckerna "The Dawn of
European Civilization" och "The danube in Prehistory"
som blev böcker för alla arkeologistuderande i hela världen.
Han förenade Kossinas identifikation med Montelius
kronologi som visar att förhistoriska kulturer hade
kommit till Europa från den Främre Orienten.

"New archaeology" eller den processuella arkeologin:
miljö, samhället och kulturella förändringar under tiden 1960-1980.

Den nya arkeologin eller den processuella arkeologin (PA)
var från början en amerikansk riktning
som tog form i början på 60-talet och anammade flera olika
positivistiska ideal och strömningar som återupprättade
tron på människans naturvetenskapliga tänkande.
Den fick också mycket av sitt stöd i den ökade
medvetenheten i miljö och befolkningsfrågor.
Det som kanske var mest nytt var de kulturekologiska
och systemteoretiska resonemang som man lånade in
från den amerikanska antropologin. Man betraktade
olika former av samhällen som anpassningar till
skilda ekologiska naturmiljöer som förändrades
automatiskt med rådande miljöförändringarna.
Inom den processuella arkeologin ansågs
de gamla kulturhistoriska metoderna
vara ovetenskapliga och begränsande.
Den nya arkeologin gjorde stora tekniska
och metodologiska framsteg inom arkeologin.

PPA

Den postprocessuella arkeologin (PPA) kom som en reaktion
mot den processuella arkeologin under 80-talet
och innebar en mer idealistisk och kvalitativ inriktning
än det materialistiska och kvantitativa som
den processuella arkeologin betonade.
PPA omfattar ett brett spektrum av olika teoretiska
och kritiska strömningar, några av de främsta inflytelsekällorna
kom ifrån marxismen, genus, konstruktivismen, strukturalismen,
kritisk teori, filosofisk hermeneutik och fenomenologin.
Som kan sägas förenas av en ambition att studera förhistorien
utifrån sociala, ekonomiska, psykologiska, ideologiska eller
religösa perspektiv. I studiet av fyndmaterial ser man
på dessa faktorer som bärare av materialets ursprungliga mening.
Genom att människans handlingar avspeglar sig i den materiella världen
innehåller den uttryck för avsikter och betydelser som kan läsas
och återskapas som konstruktiva och strukturella meningar.

Kontextuell arkeologi och historisk arkeologi.

Den kontextuella arkeologin framträdde också under 80-talet främst genom den
brittiske arkeologen Ian Hodder och är inom den postprocessuella arkeologin
en kritiskt strömning mot den processuella arkeologins generaliserande och lagsökande
tolkningar. Han ville närma sig den aktiva individen och kulturens
inre mening och historia och använde sig av ett strukturalistiskt tänkande
för att nå bakomliggande meningar hos fynd, genom att se på dem
i förhållande till andra fynd, i sin kontext, i sina specifika sammanhang.
Man belyser i den kontextuella arkeologin att samhälle och kultur
innebär en kommunikation och klassifikation som kan tolkas och tydas
som ett system av kontextuella tecken och symboler.

Olika tidsuppfattningar som man brukar tala om
och deras kopplingar till samtidens idévärld.

Man brukar talar om cirkulär och linjär tidsuppfattning.
Jordbrukaren och jägaren är två exempel på människor
som lever med en cirkulär tidsuppfattning genom årstidens växlingar.
Liksom de cykliska livs förloppen inom buddhismen och hinduismen.
Linjära förhållningssätt däremot kan vara oberoende av dygn och årstid
och är vanliga i det moderna samhället, där man
förflyttar sig från A till B för att t ex skriva en tentamen
eller arbeta ett nattskift. Den teknologiska industrin är
ett ännu bättre exempel på detta effektiva utnyttjande av tiden
som är ett linjärt förhållande till tiden och
har en början och ett slut inom den effektiva ramen
för en uppgift eller funktion tagen ur sitt sammanhang.
Den linjära uppfattningen kan därför sträcka sig utanför den
cykliska tiden för mera distanserade, analyserande och
riktade, framåt/bakåtskridande, förhållningssätt.

Relativa och absoluta dateringsmetoder.

Med en absolut datering anges ett ungefärligt årtal
som ofta har stora felmarginaler,
medan en relativ datering anger ett inre tidsförhållande
om någonting är äldre, samtida eller yngre än någonting annat.
Desto fler dateringsmetoder man kan använda
ju större säkerhet får man i resultaten,
t ex en stratigrafisk utgrävning, som är
en relativ dateringsmetod, kombineras ofta
med en C-14 datering som kompletterar
stratigrafins inbördes tidsskillnader med
det radioaktiva tidsförloppet.

Slutna och hopade fyndkontexter.
kronologiska källvärden.

Slutna och hopade fynd är en beskrivande termer för fynd som
tillsammans blivit tillslutna och är samtida i den
meningen att de har en gemensam historia,
även om de inte alltid är lika gamla från början.
Hopade fynd har ackumulerats under en tidsföljd och
hit räknas ofta bosättningsfynd, offerfynd, depåfynd
liksom mycket av innehållet i stenålders kollektivgravar.
Desto långsammare kulturförändringen hos fynden har varit
och ju flera separata kulturlager som går att studera
desto större kronologiskt källvärde har de och tvärtom
snabba och plötsliga förändringar ger mindre källvärde
och är svårare att studera.

C-14 och den dendrokronologiska metoden.

Kol-14 metoden är en absolut dateringsmetod uppfunnen av naturvetaren
William Libbey 1950 och innebär att man hettar upp ett ämne till
gasform och mäter C-14 isotopernas radioaktiva halveringstid med Geigermätarteknik
och får fram ett värde som kan motsvara upp till 10 000 radioaktiva år.
Kalibrering är viktigt för att här ta hänsyn till kalenderår,
kosmisk strålning och de faktorer som påverkar materialets avvikelser.
Det går till så att man tar flera dateringsprover och medelvärdesbildar.
Dessutom jämför man med andra dateringsmetoder som dendrokronologi.
Dendrokronologin analyserar årsringarna från lämningar av döda träd.
De vanligaste trädslag som man daterar är Arizona Bristlecone Pine i Amerika
och Ek i Sverige. Det går till så att man jämför mönstret i årsringarna
med en dendrokronologisk databas och kalibrerar in det till den
tidpunkt då trädet levde och formades. På det viset får man fram
hur gammalt trädet är med exakta kalenderår.