Människan i system

Skillnaden mellan kulturell identitet och etnicitet.
Vilket begrepp (och varför?) är mest relevant i arkeologiska sammanhang?

Etnicitet är alla sociala och psykologiska fenomen associerade
med kulturellt konstruerad gruppidentitet och omfattar sociala
och kulturella processer vilka interagerar med varandra i
identifikationen med eller av varje grupp av människor som
ser sej själva som skilda som individer eller uppfattas, av andra,
som skilda på grund av deras uppfattning av kulturell differentiering och gemensam bakgrund.
Sedan länge har man betonat i den arkeologiska teoretiska diskussionen
att olika grupper av etnicitet kunde bli indelade på grund av dialekter,
typer av föremål och huskonstruktioner.
Men studiet av etnicitet inom arkeologin har blivit ifrågasatt sedan början av 90-talet
i och med dom tragiska händelser i Europa med etniska grupperingar.
Språk, föremål och rituella handlingar behöver inte vara identiskt med etnisk identitet.
Människogrupper är aldrig knutna till en kultur utan väljer och formulerar
själv sin kulturella tillhörighet och identitet. Frågan om etnicitet som begrepp
är således ifrågasatt idag och ersätts allt mer med begreppet kulturell identitet
av både antropologer, etnologer och arkeologer.
Identiteten bygger på hur människan upplever världen
omkring sej och sin del i det stora hela.
Men består av olika element, individuella, sociala,
kulturella identiteter, genus- och åldersidentiteter.
Beroende på situationer kan den människan ha
flera olika identitet och arkeologins roll
i att konstruktionen och legitimeringen av
kollektiva identiteter är en av de viktigaste
frågorna i arkeologisk teori och praktik.
Den kulturell identiteten har ingenting med den etniska identiteten att göra.
Skillnaden är att etnisk identitet står för
de särskiljande krafterna i sina etniska sammanhang
medan kulturell identitet syftar till att uppfattas
som en integrerad distinktion av gruppidentiteter.
Identiteter också förhandlingsbara, relativa och instrumentala.
Identifikationen är flexibel och finns på flera nivåer
som kan variera beroende på omständigheter och sociala sammanhang.
Kulturellt kan identiteter upptas och överges
utan att de sociala sammanhangen förändras.
Etniskt är identiteter är mera statiska i sin betydelse
och låter sej inte överges eller förhandlas av
individen utan sker genom gruppens gemensamma kultur
som skiljer sej från andra grupper och kulturer.
Begreppet kultur används idag vanligtvis för alla
ideologiska, sociala, artistiska och ekonomiska aspekter av samhället.
Inom den arkeologiska terminologin har det varit mest en
betydelse för objekt förekommande tillsammans på flera platser
som refereras till en populationsgrupp hos befolkningen.
Två olika betydelsenivåer av kulturbegreppet kan särskiljas
det ena är mönster av beteende och det andra mönster för beteende.
Kultur som mönster av beteende överensstämmer med
arkeologiska lämningar medan mönster för beteende
används för att uppfatta världen och ge mening åt den.
Inom arkeologin är det den kulturella identiteten som är mest
relevant därför att identitet är subjektiv, dynamisk och inte
nödvändigtvis associerad till ett gemensamt territorium, språk eller religion.



Exempel på hur arkeologiska tolkningar har använts som politiskt maktmedel:
i Sverige eller i resten av världen.

Det "nationalistiska" har genomgående varit drivkraften i europeisk arkeologi
och statens intresse för landets historia har varit närgånget.
Orsaken härtill kan dels sökas i den sociala och kulturella miljö
arkeologiämnet växte fram i, dels i ämnets vetenskapsteoretiska grundinställning
och dess syn på kultur- och samhällsutveckling.
Den etniska mångfald som existerar i Sverige har åsidosatts och åsidosätts
fortfarande många gånger till förmån för "svensk" förhistoria.
I Norge har vi en norsk historia och en samisk etnografi.
Förhållandena i Norge sammanhänger förmodligen med det
prosamiska politiska klimatet i Norge där samer
och samisk kultur blivit accepterat som en viktig del av den norska nutids- förhistorien.
Enligt Björnar Olsen så bedriver inte arkeologer
sin forskning i ett politisk och samhälleligt vakuum,
utan i ett samtida sammanhang av socio-politiska strävanden.
Den här utvikningen om den arkeologiska och historiska forskningen i staten
tjänst är viktig för samer när de berättar sin historia.
Det är först under de två senaste decennierna som forskare börjat ifrågasätta
det svenska förhållningssättet till arkeologin och historieforskningen.
Det som tidigare var "den oomtvistade vetenskapliga ståndpunkten"
är idag inte alls lika självklar.
Evert Baudou anlitades av markägarna som sakkunnig
för att leda i tvivel att samernas historia i Härjedalen och Dalarna
skulle vara så genuint fornsamiskt som samerna vill göra gällande.
För det sydsamiska området i Norge gäller samma förhållande som i Härjedalen - Dalarna.
Allt starkare motsättningar mellan bönder och renskötande samer har lett till ett antal rättsprocesser
där samernas renbetesrätt ifrågasatts. I rättssal efter rättssal och med all tillgänglig vetenskaplig
finess har det lagts fram en teori om att samerna invandrat från norr och öster
och på 1700-talet nått sina nuvarande sydliga områden i Norge och Sverige.
Huvudargument har varit och är att det saknas samiska ortnamn,
gravar och offerplatser i de sydliga områdena.
Arkeologi och politik går alltid hand i hand.
All kunskap och arkeologisk forskning har sina konsekvenser och
är aldrig helt opolitisk eller politiskt neutral.
Men språkforskare, historiker, genetiker och arkeologer
har börjat lägga ett intressant pussel.
Arkeologiska fyndplatser finns där mitt i områden som markägarnas advokater
och sakkunniga anser vara genuint Svenska, Norska eller andra nationer
och arkeologin används för att legitimera
territorial rättighet eller etnicitet och politiska intressen
på ett allt mera nyanserat sätt.
Svensk arkeologi liksom alla nationella "storheter" i europas historiska forskning,
uppstod under 1600-talet för att bevisa nationell och kulturell storhet.


Margret W. Conkey och begreppen "Context for Power"
 och "Context of Action".
 
I den arkeologiska litteraturen finns jakt och samlarkulturerna beskrivna
utifrån typer av lokaler, oftast refererade som "hopade fyndplatser".
Det är en av få eller den enda typen av lokalbenämning som används som
för jakt och fångstkulturernas sociala aktiviteter. 
Men det finns åtminstone tre kontexter hos de sociala aktiviteter 
som kan relateras till hopade fyndplatser; allmänna kontexter
och aktiviteter som är skymda av det vanliga homogeniserandet 
och funktionella termer givna till såna platser, som t ex "basläger". 
Dessa tre kontexter är inte gemensamma eller uteslutande begrepp 
och varje kontext utgör ett genusperspektiv på, och stomme för,
 deras skapande av sociala relationer. Det går att benämna dessa stommar med termer
som t ex "utöver hushållet", "sekventiella hierarkier" och "sammankopplade med"
 för att utveckla dom sociala interaktionerna och dela upp definitionerna 
som dom med största säkerhet skulle ha ägt rum av kön, ålder och sociala individer enligt sin tid.
 Baserat på arkeologiska data kan genusskapande modeller föreslås 
för variationer i de materiella kulturerna och aktiviteter som till synes representeras av strategiska platser
som "nödvändigtvis behövs" för att få ett övertag över säsongsbundna resurser
och för att knyta och hävda sina sociala kontakter, utbyta parters, utföra ritualer, 
arrangera giftermål och idka handel. Åtskillnader enligt kontexterna av kön och ålder kan tolkas
som elementära meningsbärande betydelser  i mänskliga samhällen och erbjuda ett komplementärt
 perspektiv på dom sociala processerna.
 I artikeln "Household with faces" av Ruth E. Tringham skriver hon om
utmaningen med Genderperspektivet på förhistoriska arkitektoniska lämningar.
 Tringham är intresserad av hur gender relationer kan tolkas passivt enbart utifrån materiella lämningar. 
Hon använder flera sociala aktiviteter som hållpunkter eller kriterier för sin analys.
 Hon refererar till en arkeolog Marija Gimbutas som har studerat Neolitikum till Bronsålder
 i Sydöstra Europa och Sydvästra Ryssland med fokus på arkeologiska uppgifter som
 kan ge upplysningar om de tidiga agrara och förmodade egalitära och stora hushållen
 deras värderingar, seder, ceremonier, ritualer och tro. 
Marija kopplar ihop dessa material med vad hon kallar det "Gamla Europas Civilisation" 
en möjlig tidsrymd av en freds- och konstälskande civilisation i en tid innan
patriarkala, hierarkiska, dominerande och våldsälskande
”Kurganska Indoeuropeer” invaderade samhället och tog vid makten.
 Marija ställer sej frågan varför arkeologer har producerat en förhistoria
bestående av ansiktslösa "klumpar"? 
Marija påpekar att det råder inga tvivel om att kvinnor spelade en nyckelroll
i alla aspekter av det "Gammel Europeiska livet". 
Tringham går in på en studie av ett fältprojekt en utgrävning i Opovo
som är en sen neolitisk by i Jugoslavien
för att vidare söka svar på frågan om gender och kopplingen till arkitektur
som en möjlig reflektion av mänskligt beteende och gender relationer. 
etnoarkeologiska studier och observationer kan användas för att formulera förväntningar
på variation i arkitektoniska lämningar. Bosättningen är från Vincakultur 4400-4200BC. 
Det som var utmärkande för dess byggnader var att de hade en ännu mera komplex rumsindelning 
än de större Vinca bosättningarna som tyder förslagsvis på en mera uppdelning av hushållets aktiviteter och uppgifter. 


Nästa artikel är skriven av Janet D. Spector
"What this Awl means:  Toward a feminist archaeology"
Hon har, som en reaktion mot androcentrismen, utvecklat en strategi att studera gender arkeologiskt
från slutet av 70-talet. 1980 påbörjade hon ett forskningsprojekt
om 1800-talets Östra Dakotas indianbefolkning i Little Rapids i Minnesota.
Hon har arbetat med att undersöka materialet och relaterade dokument som skulle kunna ge upplysningar till en
närmare granskning av arbetsfördelningen bland dessa indianer. Dom skrivna dokumenten
om den här befolkningen visade sej ofta vara bristfällig och androcentrisk men borde
i förlängningen kunna ge värdefulla upplysningar vid jämförande studier
med det arkeologiska materialets empiriska information om männens och kvinnornas aktiviteter,
tekniska färdigheter, förflyttningsmönster, användandet av resurser, material och utrymme. 
Givet dom dokumenterade uppgifter som kvinnorna hade är det sannolikt
att det mesta av materialet från platsen hade tillverkats, producerat och använts av kvinnorna.
Med undantag för jakten, som männen ansvarade för, hade kvinnorna
ansvaret för det mesta av resurs förädlandet och förvaltandet av majs,
byggde och reparerade hushållsutrustning.
Männen bröt catlanite som användes för pipor och andra ofta ceremoniella objekt.
De var också bara männen som associeras med vapen, fällor och fångst.
För att närmare titta på materialet så uppmärksammade hon särskilt
ett föremål ett litet skaft av horn med inristningar av punkter, spår av röd pigment, 
en serie av linjer och fem borrade hål genom det. 
Betydelsen av föremålet kunde tolkas med hjälp av en text som beskrev hur kvinnorna 
har registrerat sina uträttanden ungefär som män skriver krigsjournaler.
Slutförda arbeten registrerades med punkter ristades in längs med skaften på skrapor av polerade hjorthorn. 
Varje svart punkt representerade en garvad klädesdräkt; 
varje röd punkt tio hudar eller en tipi. När en kvinna hade fullgjort hundra hudar
 eller tio tipis kunde hon göra en cirkel i basen av skaftet på hennes skrapa.
 Janet utvecklade sin studie om fördelningen av anledning av feministisk kritik mot arkeologi
 som ofta dokumenterat material konventionellt androcentriskt. 
Ramen för projektet uppmärksammade signifikansen av materialet och betydelsen av att arbeta
ingående feministisk med arkeologin.

Processuell och Post-processuell arkeologi brukar karaktäriseras med motsatspar som
exempelvis positivism-relativism, förståelse-förklaring, struktur-individ, materialism-idealism,
systemteori-hermeneutik. Dessa begrepp, och andra, kan användas för att beskriva dessa två
-ismers teoretiska fundament.

Det som präglat den processuella arkeologin är att den producerar exakt, objektiv och prövbar kunskap.
Positivism och relativism är dom två bärande stommarna i det som kallats processuell eller ny arkeologi.
Den ena av stommarna, positivismen, är en logisk teori och den andra stommen
relativismen är en funktionalistisk syn på samhället och kulturen.
Positivismen innebär att sann kunskap endast kan fås via erfarenhet.
Det finns två olika sätt att nå kunskapen;
genom våra fem sinnen (empirisk kunskap) eller genom intellektuellt resonemang (logisk kunskap).
Slutsatser kan man dra på två sätt; induktivt eller deduktivt.
Den induktiva metoden bygger på den empiriska erfarenheten och den deduktiva på det logiska resonemanget.
Den empiriska sanningen är inte alltid sann eftersom våra sinnen kan lura oss och
empiriska sanningar kan omkullkastas av nya erfarenheten.
Medan den logiska sanningen däremot är, enligt positivisterna,
alltid sann och pålitlig.
Positivisterna skiljer på vad som är vetenskap och inte
genom att förhålla sej objektivt till materialet.
Man betonar, i motsats till hermeneutikerna, delarna framför helheten och
därmed att kulturhistoria är omöjligt att komma åt.
Relativismen däremot kan betecknas som en ståndpunkt där forskaren tolkar
t ex sociala handlingar utifrån den handlandes kulturella position.
Här finns också en syn på att normativa teorier
är meningslösa om forskare inte kommer att följa dem.
Valet av teorier sker således inte som genom "Occams rakblad",
när två olika förklaringar till ett fenomen föreligger
så väljer man den enklaste av dem,
utan sker i lika hög utsträckning på grund av forskarsamhällets godkännande
och ställningstagande, vilka kan ha en lika politisk, social eller kulturell grund,
som den rent rationellt vetenskapliga prövningen.

Hermeneutisk kunskapsteori är en viktig del av den postprocessuella arkeologin och
baseras på förförståelse och förståelse samt holism.
Holismen betonar helheten i motsats till delarna.
Delarna är ändå viktiga eftersom man inte kan förstå helheten om man utesluter delarna.
Hermeneutikern vill gå på djupet med sitt material och inte "skrapa på ytan" som positivisten gör.
Hermeneutikern förordar historicismen och menar därmed att man kan förstå
det mänskliga genom att se till dess historiska sammanhang.
Den frågan hermeneutiken ställer är inte så mycket vad vi förstår utan hur vi förstår.
Författarens historiska tid formar en helhet som hans texter kan förstås som en del av och
fullständig kunskap kan bara förstås utifrån sitt ursprungliga sammanhang.
Förståelse kan refereras till de historiska och humanistiska ämnenas tolkningar och metoder.
Medan förklaringar härleds ur orsaksförhållanden.
Förklarande studier tar upp "varför". Förklaringar är många gånger det som skiljer teorier från
beskrivningar, genom att förklaringen tar upp hur de i teorin ingående begreppen
hänger samman. Man kan skilja på olika typer av förklaringar.
Objekt bundna förklaringar studerar fenomen i förhållanden av orsak och verkan,
medan systemteoretiska perspektiv syftar till att förklara strukturen mellan
olika fenomen i en helhet med betoningen på kulturen som ett funktionellt system
med flera undersystem. Det vill säga att de olika delarna av
systemet är kopplade till varandra och har en självreglerande funktion.
Denna princip om systemens självreglering för att uppnå balans
kallas cybernetik. I systemteorin skiljer man på
två olika former av hur ett system reagerar på ändringar
nämligen negativ och positiv feedback.
Negativ feedback omfattar processer som
kvarhåller systemet i en effekt av ett subsystem
som ändras och resulterar i dåliga förhållanden för systemet i sin helhet.
T ex att befolkningstillväxten ger en brist på föda, sjukdom och död
med följd av befolkningsnedgång.  Medan positiv feedback
går ut på att hela systemet ändras, självregleringen
förstärks då av att andra subsystem förändras och
jämvikt uppnås på en högre nivå. Befolkningstillväxten
på denna nivå kan leda till positiv feedback genom
att sätta press på nya tekniska innovationer
och ändringar i det teknologiska subsystemen
som gör t ex att man kan utnyttja tidigare
ödelagda områden och producera livsmedel,
skapa tillfällen för arbete, transport, administration osv.
Positiv feedback kan liknas vid en snöboll som börjar att rulla
eller en dominoeffekt. Konsekvensen av det funktionalistiska
och systemteoretiska tänkandet blir att sociala eller kulturella
förändringar bara kan ske genom resultat av obalanser i systemet
men det som sätter hjulen i rullning kan i andra fall vara tillfälligheter.
Individen och samhället har varit en viktig del av
debatten inom olika teoretiska riktningar som
funktionalism, marxism och strukturalism.
Präglad av en debatt mellan, subjektivism, dem som lägger
avgörande vikt vid samhällsaktörernas avsikter
i förklaringen av samhällsprocesser och objektivism som
prioriterar överordnade strukturer och
konsekvenser av handling. Majoritet
av samhällsteorierna faller till den objektiva delen
som representerar dom avgöranden som görs i samhället
av människorna bestämt utifrån den kultur som vi är uppväxta i.
I motsats till idealismen förklarar materialismen materien som det primära,
och medvetandet, tänkandet som det härledda.
I dess teoretiska fundament som världsåskådning
är den materiella världen den enda verkliga.
Kritik från olika delar av idealismen eller subjektivismen
som har riktats mot materialismen, funktionalismen, marxismen och strukturalismen
är att de inte tar hänsyn till människornas roll i samhället.
Vid sidan av strukturalism var marxismen som bygger på materialistiska principer
kombinerade med filosofi, de främsta inspirationskällorna för den postprocessuella arkeologin på 80-talet.
Enligt idealistisk historieuppfattning är det idéerna eller idealen
som utgör historiens viktigaste drivkrafter, något som ständigt
sätts mot realismens och materialismens principer.

5. Vad menar Anders Andrén med "de historiska arkeologiernas paradox"?
Redogör också för Andréns "gränsöverskridande traditioner". (Thomas

Arkeologin kan uppfattas antingen eller både som en disciplin inriktad på det förflutna
eller som ett forskningsfält inriktat på materiell kultur i alla tider.
Detta innebär en viss kluvenhet särskilt inför de historiska arkeologierna.
Allt medan större delen av all arkeologisk litteratur är inriktad
på historisk arkeologi spelar den paradoxalt nog en relativt
oväsentlig och obetydlig roll som praxis för de flesta arkeologer.
Diskussionen inom de historiska arkeologierna är därför
ofta svåröverskådlig och i huvudsak inriktad på specifika historiska områden
men sällan den mer övergripande arkeologiska debatten.
Å ena sidan är skriftliga källor till stor hjälp för arkeologin som är
beroende av analogier för att översätta materiell kultur till texter.
Å andra sidan lämnar dom skriftliga källorna begränsat utrymme
och hämmar möjligheterna till analyser och tolkningar.
De historiska arkeologierna befinner sej således i en spänning
mellan nödvändiga analogier och hämmande tolkningar.
Förekomsten av skrift avgränsar undersökningarna
eftersom texten är det dominerande mediet i vår värld.
Men med hjälp av arkeologins analogier så kan texten hjälpas
att undersöka och problematisera tingen från ting till text
för att analysera det som är skriftligen upptäckt men
saknar arkeologisk täckning. Detta kan te sej paradoxalt
om den materiella kulturen läses som en text och tvärtom.
Men kan avhjälpas genom att delvis hålla isär begreppen.
Andrén menar att det historisk-arkeologiska fältet bäst kan
sammanfattas utifrån detta "mellanrummets dilemma".
Genom att söka efter förhållningssätt till detta,
menar Andrén, är det möjligt att spåra mer eller mindre
avgränsade metodiska traditioner inom det historisk-arkeologiska fältet.
Fem sådana är den estetiska, filologiska, historiska, kulturhistoriska och
den arkeologiska traditionen. I stället för att betona den
enskilda ämnena är det möjligt att lyfta fram en tematisk mångfald
på tvärs mot disciplingränserna och genom att utgår ifrån dem
kan det historisk-arkeologiska fältet beskrivas på ett karaktäriserat,
nytt och annorlunda sätt. Den estetiska traditionen avser praktiska
tillämpningar av spåren från det förgångna så som stilarter inom arkitektur och bildkonst.
Där tingen har företräde mot texterna när det gäller att praktiskt iscensätta
och tillämpa det förflutnas sinnrikhet och skicklighet i form av den materiella kulturen.
En aspekt av den traditionen är också vård av monument så som restaureringar
och rekonstruktioner vilket förutsätter ingående kunskaper i material, teknik och stil
samt kännedom om det enskilda monumentet.
Eftersom det förgångna har tillämpats praktiskt har det inte krävts någon
översättning till text utan uttrycken har förmedlats i den materiella kulturen.
Först senare när det uttrycken har blivit till estetisk historia har det fordrats
översättningar till text, men även i den har den materiella kulturen varit
den självklara utgångspunkten.
Den filologiska traditionen avser studier av den materiella kulturen i
språkvetenskaplig kontext. Arkeologin uppträder här som
textproducent, realiakunskap och språkhistorisk referenspunkt.
Eftersom den största delen av vår språkliga historia med skrift
kommer ifrån arkeologiska kontexter. Stora textmassor
har insamlats världen över från gamla skriftsystem.
Tolkningar av dessa texter bygger på kunskap om
de kontexter i vilka texterna skapats.
En annan filologisk tradition är också att arkeologin
fungerar som språkhistorisk referenspunkt i tid och rum
och möjliggöra diskussionen om olika språks ursprung
och spridning. Närmast knutet till det historisk-arkeologiska fältet
här är ortnamn, deras innebörd och kronologi.
De materiella lämningarna spelar en betydligt mera
underordnad roll här än i den estetiska traditionen.
Den mest omfattande traditionen idag är den
historiska traditionen som ett sätt att förlänga och
utvidga textbaserad historia.
Att använda ting som stöd för minnet och som utgångspunkt för berättandet
är allmänmänskligt. Att mer systematiskt använda materiell kultur i
historiskt berättande känd från historieskrivningar
sedan ett par tusen år tillbaka. Viktigt i början av
det moderna historieskrivandet har topografin varit
för att visualisera den politiska arenan och återge
landskapet genom texterna.
Från och med 1900-talet fick förhållningssättet att "utvidga texten" en bredare innebörd
och övergick mer till sociala, tekniska och ekonomiska frågor.
Eftersom de flesta äldre texter är skriva av och för en elit
saknas uppgifter som rör andra intressen. Arkeologin är
därför det enda sättet att undersöka de "skriftlösa" sfärerna
i samhällen med skrift.
Näst kommer den kulturhistoriska traditionen
som spelar en mindre tydlig roll men kan
spåras till det antropologiska och etnografiska intresset
för främmande ting och skildringar av annorlunda
seder hos främmande människor genom beskrivningar
av deras materiella kultur, klädedräkter och redskap.
Dessa berättelser har också gett ett annorlunda perspektiv
på den egna kulturen.
Slutligen har vi också den arkeologiska traditionen
som är tydligt metodiskt profilerad och knyter an till analogier.
Analogier som används för att utveckla teorier om relationen mellan
mänskligt handlande och materiell kultur, som i mer systematisk form kan
kalla "historisk etnoarkeologi". Ett exempel är
Stig Welinders studier av en 1800-tals by i Mellansverige.
Även det moderna samhället har varit föremål för
etnoarkeologiska undersökningar så som studier av
avfallshanteringen i det moderna USA.
De historiska arkeologiernas funktion som
textkontrollerat laboratorium har framförts
som ett extra argument för denna verksamhet
men har också kritiseras starkt för att
övervärdera de laborativa skrifternas källvärde
som arkeologiska modeller, de bekräftar,
menar kritiker, bara vad vi redan vet.
Medan företrädare menar att sådana modeller kan
ge ny insikt även i förhistoriska situationer.
De interna diskussionerna om de historiska arkeologierna
blir mindre svåröverskådlig om de ses i förhållande till
de fem traditionerna och deras skiftande betydelse.