Människan i landskapet

Fråga 1. Beskriv några miljöarkeologiska metoder - syfte, provtagning och analysförfarande
- som kan vara lämpliga att använda vid de arkeologiska undersökningar
som måste göras inför exploateringar för t.ex. vägar och järnvägar i Sverige
a) i det förberedande skedet (prospektering, förundersökning)
b) i det senare undersökningsskedet (utgrävning, tolkning)

Efter att man har samlat all nödvändig information om exploateringens område genom
lantmäteri, markägare och fornminnesregistret så gör man en förberedande inventering.
Genom att iaktta avvikelser från markytans naturliga former kan man se påverkan
och särskilda miljöförhållanden som avslöjar var det har försiggåtts mänskliga aktiviteter.
Prospekteringen innebär ett metodiskt sökande för att få reda på var avvikelserna finns
och exakt var man ska börja leta. För att finna signifikanta anomalier (avvikelser)
på området så kan man ta prover för undersökning som utgår ifrån jordprovsanalyser.
Jordprovsanalyser går till så att man tar jordprofiler med en jordsond, ett öppet rör som jordprofilen fastnar i.
Av jordprofilen urskiljer man enkelt sammantaget miljöförhållandena i jordlagrens
innehåll, ordning och tjocklek. Ett genomgrävt blekjordslager eller
ett rikt innehåll av kol är vanliga egenskaper hos arkeologiskt aktiverade jordlager.
På fyndplatser med hög dignitet tar arkeologerna jordprover över ett rutnätssystem som omfattar ett större
område för att göra en överskådlig jordprofilskartering av fysikalisk och kemisk art.
Kemiska jordprovsanalyser görs på citronsyra lösligt fosfatinnehåll P°,
såkallad fosfatkartering, som visar på förhöjningar som är orsakade
av boplatsaktiviteter som slakt- och köksavfall. Metoden är snabb och kostnadseffektiv.
MS Magnetisk Susceptibilitet är ett annat värde som beror på jordens järnhalt och visar i vilken grad den är magnetiserbar.
Förhöjningar av magnetiserbarheten orsakas av material som blivit upphettade.
Aktiviteter som ger kraftiga utslag är härdar, skörbränd sten, eldstäder, hushållsavfall och järnframställningsplatser.
Av detta får man värdefull information om en boplats aktiviteter och uppbyggnad.
I det senare undersökningsskedet går man vidare med jordprovsanalyserna för att kunna
kartlägga markslag och göra en markanvändningsanalys som även inbegriper icke citronsyra lösliga fosfater.
Relationen mellan den totala fosfathalten och den i citronsyra lösliga fosfathalten utgör ett
mått på fosfatackumulationen genom stallgödsling och tillsammans med den organiskt bundna
fosfathalten fås en uppsättning av tre jämförbara fosfatvariabler som gör det möjligt att särskilja
olika markanvändningar så som boplatsjordar, åkerjordar, brunjordar, etc.
För att sedan separera och datera olika markanvändning under en lång tid bakåt
så görs en stratigrafisk analys som går in på enskilda jordlager.
En viktig arkeobotanisk analysmetod är pollenanalys, som är
en kvantitativ och regional metod vars syftet är att fastställa den procentuella
och kvantitativa mängden pollen från olika växter och träd i området.
För att sedan ställa upp ett diagram som ger en översiktlig bild av den omgivande vegetationens pollenspridning.
Genom att ta ett borrprov från bottenavlagringarna i sjöar eller mossar och
framställa provpreparat ur dessa kan man tvätta pollenkornen och göra ett pollendiagram över de olika sedimentlagren.
Preparatet framställs genom att man tar cirka 1cc av ett lager i borrprovet för att koka det i syror och baser
som avlägsnar det mesta ovidkommande växtmaterial. Pollenkornen behåller sin form
tack vare att pollenkornens ytterväggar, s k exin, är så motståndskraftiga att det
är några av de få material som blir kvar, tillsammans med sporer, mineraler och en del
mikroorganismer. Pollenkornens ytterväggar har karaktäristiska strukturer som
sedan gör att det går att bestämma växtfamilj, släkte, grupp eller art, med hjälp av ett ljusmikroskop.
En mer lokal och kvalitativ arkeobotanisk analysmetod som kompletterar pollenanalysen
görs på förkolnade fröer och sädeskorn som ofta påträffas vid utgrävningen och ger en mer detaljerad information
om grödor, växtföljd och odlingssystem. Det är också grunden för funktionsindelningen av husen.
Förkolnade fröer hittas vanligt i stolphålen i köksdelen och ängsväxter hamnar genom foder i stalldelen.
Olika aktiviteter har lämnat olika växtmaterial på boplatsen och ger ledtrådar till dess historia.

Några andra analysmetoder som kan vara användbara: ?
Trädanalys - Dendrokronologi
Arkeozoologiska analyser
Insektsanalys
Osteologi - benens vittnesbörd
C14
Analys - Syntes

Fråga 2. Under perioden ca 12 000 – 9 000 BP startade på olika håll i världen några
förändringsprocesser som kom att få avgörande betydelse för människans fortsatta historia på jorden.
Ibland spelade människan själv huvudrollen, ibland naturen. Beskriv några av dessa avgörande skeenden och deras effekter.

Denna period är slutet på den senaste istiden och den geologiska pleistocen som de kilometertjocka glaciärisarna över Norra Europa
och Amerika genomgick en deglaciationsprocess som återförde de stora upplagrade vattenmassor till ekosystemet.
En långsam men drastisk process som innebar en rad olika stora miljöförändringar. Nya landområden frilades, landskapen
förvandlades och formades av ismassornas tryck, rörelser och smältvatten.
Klimatet påverkades avsevärt och det blev varmare och fuktigare över hela jorden.
Avsmältningsprocessen kom och gick i tidsperioder av återkommande värme
men fick sin absoluta höjdpunkt omkring 10000 BP som utgör slutet på den glaciala tiden och början på holocen,
den postglaciala tiden som vi lever i än idag.
Inlandsisen drog sig sakta tillbaka och med följde de det stora öppna tundralandskapet.
Arktiska djur och växter vandrade in och fyllde upp de frilagda markerna.
Tundralandskapet intogs i efterhand till skogslandskap fylldes med träd som spred sig från öster,
allteftersom skogen följde i de stora nordliga landområdena. I deras spår följde människorna.
De kom som nomadiserande jägare och fiskare utan fasta uppehållsplatser,
små grupper med få men ändamålsenliga redskap för jakten och fisket.
De möttes av vidsträckta öppna slätter och ljusa skogar av tall, björk och hassel;
ett jungfruligt vildmarksrike med obegränsade utrymmen.
De hårt prövade istidsmänniskorna som sedan länge överlevde uteslutande som jägare, fiskare och samlare
återanpassade sig snabbt till de varmare och fuktigare miljöförhållandena.
Jägarfolken befolkade kuster på landområden som tidigare varit helt täckta av inlandsis.
I övergången till denna holocen tid försvann de flesta av de stora landlevande djuren och megafaunan
utarmades på djur som mammuten, ullhåriga noshörningen, m fl. Dessa dog ut i samband med att dessa värmeperioder,
miljöförändringar och mänskliga koloniseringar inträffar. Mest drastisk var denna utrotning av de stora djuren i Amerika,
som människan också nyligen hade koloniserat och gjort sig en dominerande plats i ekosystemet som jägare.
 I Amerika försvann mammuten, mastodonten, jättebison, jättetrögdjuret, den sabeltandade tigern, jättevargen och jättebältan.
Forskarna har ännu inte kunnat bevisa exakt hur denna utrotning gick till och orsakerna till dessa sammanbrott
kan ha skiftat från art till art men de vanligaste accepterade teorierna antyder på ett flertal olika och sammantagna
orsaker i miljöförändringen och människans drift som rovjägare.
Högt utvecklade kulturnivåer i avseende på jakt och redskap har uppnåtts av människorna på Euroasiatiska kontinenten.
Skogens återkomst, tillgången på skogsvegetation, varmare och fuktigare klimat innebar också att rikligare jord bildades
och tillgång till mer exotiska grödor kunde sprida sig på flera håll i världen.
 

Fråga 3. Diskutera skillnader och likheter i förhållandet till miljön,
t ex i hur man ser på, utnyttjar och påverkar landskapet runtomkring sig, mellan de tre grupperna:

a) tidiga jägare fiskare & samlare
b) tidiga jordbrukare
c) moderna människor

De tidiga människorna förde en nomadisk tillvaro där valet av boplats i hög grad styrdes av tillgången på föda.
Eftersom man livnärde sig på jakt, fiske och insamling var det naturligt att bosätta sig vid platser
med rikt djur- och växtliv så att insamling av ätliga växter, nötter, frukter, bär etc. kunde bedrivas
i närheten av boplatserna. Därför föredrog man att anlägga sina boplatser
vid havsstranden eller intill någon insjö. I havet och vid kusterna fanns stora tillgångar av säl, fisk och sjöfågel.
Sälen försåg jägaren med rikliga mängder kött och man fick späck som kunde kokas till tran,
av benen kunde framställas pilspetsar, harpuner och mycket annat, av skinnet klädesplagg.
Jakten på skogens djur var också viktig, utöver kött gav viltjakten
material som hudar, pälsar, senor, ben och horn. Detta försörjningssätt formade speciella samhällen.
Man ser på landskapet som någonting besjälat och animistiskt i jaktsamhällets trosföreställningar.
Sammanfattningsvis kan man säga om jägar- och samlarsamhället att de var relativt
fredliga, eftersom man hade få personliga ägodelar att försvara och sällan behövde konfronteras med andra grupper
och på det sättet var ett jämlikt samhälle, eftersom de flesta sysslade med samma saker d v s skaffade föda,
tillverkade kläder, byggde bostäder och dyrkade naturen och landskapet.
Ingen tydlig yrkesuppdelning hade skett ännu och kvinnornas liksom männens
bidrag till födan var ungefär lika stora och ingen kunde vara till mycket last för någon annan
eller tära på varandra. Att man hjälpte varandra var ett naturligt tecken på att nästa gång någon annan
behövde hjälp med försörjningen så fanns det hjälp att få som garanterade en välfärd, säkerhet och trygghet i samhället.
Man måste därför ha varit omtänksam med varandra, för att kunna erhålla en god status i samhället.
Likadant var förhållandet till miljön ekologiskt, eftersom man i huvudsak fick rätta munnen efter matsäcken
och kunde inte tära på naturen eller ta mer än vad som erbjöds på plats i det vilda.
Eftersom man var nomader kunde man inte skaffa barn tätare än att den näst yngste kunde förflytta sig längre sträckor.
Kvinnorna bar de yngsta och männen bar vapnen och de flesta redskapen.
Det kan väl i det närmaste beskrivas som en hälsosam livsföring,
eftersom man inte var bofast med allt vad det innebär av avfall
och inte heller höll boskap, från vilken smitta och epidemiska sjukdomar kunde överföras.

Den materiella och näringsmässiga tryggheten däremot hade sina naturliga begränsningar hos jägarsamhället som å ena sidan
visserligen garanterade en fullkomlig balans med den omgivande miljön å andra sidan reducerade människans möjligheter
till fortplantning, omsorg om de sjuka och svaga och den materiella tryggheten till den naturliga miljöns förutsättningar.
Man kan förmoda att nomadsamhället också t ex kunde kräva att oönskade barn "sattes ut i skogen"
eftersom förflyttningen krävde att den näst yngste kunde gå. Detta måste ha varit särskilt smärtsamt för modern.
Genom att själv odla och hålla boskap kunde människan förändra och tämja den miljön och skapa sig ett större förråd av mat
och bättre kontrollera tillgången på föda och begränsningen hos jägarsamhället var inte längre den naturliga ordningen.
Tillvaron blev mer krigisk när man behövde försvara sina förråd mot rovdjur och tjuvar.
Parallellt med jordbrukssamhällena existerade länge jägare- och samlaresamhällen och när dessa inte kunde
byta till sig de matvaror de behövde kunde de bli de tvungna att ta det de inte fick istället för att svälta ihjäl.
Populationen och fortplantningen blev å ena sidan mycket effektiv, men samtidigt mer ojämlik och obalanserad.
Yrkesfördelning uppstod och vissa yrken fick snart högre status än andra eftersom de kunde anses som viktigare och värdefullare.
Kvinnan, som i samlarsamhället bidrog med basfödan kunde på sikt inte klara av samma arbetsinsats som mannen i det mer fysiskt krävande jordbrukssamhället.
Hennes betydelse för den dagliga försörjningen blev mer underordnad och den ökade barnskaran krävde mer tid och omsorg.
Tillvaron blev mer tärande på naturen, eftersom människan kunde suga ut jorden i sin jakt på allt mer föda.
Jordbruket gjorde folkökningen möjlig och man behövde inte längre rätta sig efter tillgången på vild föda och kunde växa till numerärt.
Människan älskade sina barn, men på ett sätt kanske alldeles för mycket. Tillvaron blev på många sätt mindre hälsosam.
Människan bosatte sig och samlade på sig avfall. Man levde nära sin boskap och så småningom uppstod epidemiska sjukdomar
och tillvaron blev mer krävande i sin myckenhet. Arbetstiden kom så småningom att utökas väsentligt.
Den materiella och näringsmässiga tryggheten blev riktigt stor på en del håll, men i en viss mening också till en last.
Detta kontrollbehov förklarar varför hon ansåg sig behärska naturen istället för att naturen behärskade människan.
Jordbrukssamhället var således effektivt och alla medlemmar behövde inte delta i matproduktionen.
De som sysslade med att framställa föremål eller erbjuda tjänster kunde byta till sig mat
med dessa föremål och tjänster istället. Studier av moderna naturfolk visar att det räckte med en
genomsnittlig daglig arbetsinsats av högst fyra eller fem timmar, eller bara vissa dagar,
för att livnära sig och långa perioder på året var man ledig. Jämför man detta
med en modern bonde som jobbar dubbelt eller tre gånger så mer varje dag och
funderar på detta med hjälp av arkeologiska och naturhistoriska material
samt drar slutsats utifrån nutida jägar- och samlarsamhällens beteende framstår
detta första försörjningssätt och syn på miljön närmast fulländat.

4. I boken ”Altering the Earth” diskuterar Richard Bradley olika aspekter på relationen mellan monument och landskap. Sammanfatta och exemplifiera hans syn på:

a) relationen mellan megaliter och jordbruk

b) monument som uttryck för idéer

c) hur platser och monument kan omtolkas och påbyggas av efterkommande generationer eller kulturer.

Kopplingen mellan megaliter och långhus är synlig på en storskalig nivå.
Bradley resonerar om relationen mellan megalitgravar och jordbruk
har likheter med andra förhållanden mellan monument och ekonomier.
Som kan har uppkommit i tider av oroligheter, svårigheter eller katastrofer,
speciellt i den agrara ekonomin, men det är nästan omöjligt att säga om det är den främsta kopplingen.
Men några saker kan konstateras som är relativt enkla. När principen
att börja bygga gravhögar etablerades kunde samma arkitektoniska idéer
tolkas över flera generationer och det vara så utvecklingsprocessen började
med dom första generationernas megalitgravar och deras monument.
Dom första megalitgravarna återfinns i den yngre europeiska stenåldern
efter Nordsjön och Atlantkusterna över gränserna för det begynnande jordbrukets
lössjordar. Andrew Sherratt (1990) följer det argumentet liksom Hodder (1984) att vissa av
anläggningarna har en tydlig grundritning som förekommer tillsammans med långhusen i kustregionerna.
Det är särskilt viktigt eftersom dessa monument ligger utanför sitt distributionsområde.
Men vi kan också notera att passagegravar återfinns efter Atlantkusten.
En egenskap kopplar många av monumenten till platserna som utvecklingen ägde rum
och det finns detaljer som visar på en större användning av kustområdena.
Megalitiska monumenten symboliserar den arbetskraft som kan sammanställas
och har samtidigt kunnat haft en funktion som revir- eller territorialmarkörer
för den populationen. Adopterandet av monumentala gravar verkar också vara
karaktäristiskt för områden som redan är upptagna av mesolitiska grupper
som ärvt neolitisk djurskötsel efter den centraleuropeiska modellen.
Hayden beskriver monumenten som ackumulatorer för att säkra sina
födotillgångar och miljöresurser samtidigt som de är markörer för
sociala rättigheter och status i samhället. I det avseendet var dessa
gravar lika grundläggande som yxan och hackan för upprätthållandet av jordbruket.
Logiken med monumentbyggande och monument som uttryck för idéer.
Arkeologer ser monument som olika typer av monument, men för dom som byggde dom var de
uttryck för sina idéer, levnadsmönster eller trosföreställningar om världen. Även om detta konstaterande tar oss vidare
och förbi monumentens typologi så återstår bara våra perspektiv som utomstående åskådare.
Liksom idéer kan förändras och omvärderas är ingenting fastställbart hos formerna på de tidiga monumenten.
Det gör dem svåra att klassificera. Som visuella förkroppsliganden av idéer om världen står de
sällan långt ifrån det mänskliga medvetandet. När idéerna om världen förändras så kan vi
förvänta oss nya tolkningar av monumentens konfiguration eller det sätt som de användes på.
Det är premissen för den kontextuella arkeologin.  Hägnader är vanliga monument i centrala Europa
ända från västra Frankrike till Skandinavien och illustrerar hur idén om att inhägna ett
särskilt område med ett dike tillämpades och anpassades av olika kulturer och generationer.
En process som normalt skulle beskrivas som diffusion, som en neutral arkeolog
använder för att inta en personlig distans, men förslagsvis kan beskrivas bättre som en
interpretationsprocess - en ny tolkning utifrån människornas egna behov, kultur och samhälle.
Om man följer t ex hägnaderna genom tid och rum, från den agrara kulturen och ut i periferierna
och spårar dess historia från exploateringen av lössjordarna till ett bredare spektrum
av ekonomier i den agrara kulturen så ser man att de är mer karaktäriserade
av monumental betydelse och kulturellt utövande än försörjning och livsuppehållande. Hägnadernas ursprung är
dunkelt men ligger också inom den sena linjärbandkeramiska kulturen. I vissa fall kan t o m hägnaderna
vara utvecklade i ett gränsområde mellan regioner som använts av både agrara kulturer, jägare och samlare.
Detta är ett exempel på hur ett monument kan tolkas på en plats och åter tolkas på en annan plats.
Men ett monument tolkas och pågår också ständigt på den individuella plats där det står.
Monument kan byggas på och göras större, något som i vissa fall åstadkommer
förändringar både i dess former och symboliska betydelser..
En del monument med linje och riktning bestämd efter månens färd över himlen har byggts om till att passa solens bana.
Något som är dokumenterat hos Stonehenge och flera av dess närstående monument.
Hela komplex av monument kunde också spela en huvudsaklig roll för de politiska relationer
som utspelades och har fått anpassa sig enligt politiska förändringar.
Man kan urskilja olika sätt som monument har utvecklats och kan utvecklas på.
Samtidigt som vissa monument förändras aldrig i sin karaktär och de har kortare historia.



mound = hög kulle vall mur bank

successor = efterträdare, efterföljare

barrows = gravhögar

cairn= stenkummel