Trosföreställningar

 Materiell kultur och religion under äldre bronsålder i norden
och dess eventuella kopplingar till orienten.

Under den äldre bronsålder ca 1700-1100 f kr (Period I-III) finns en rik materiell kultur som
överlämnats till eftervärlden framförallt genom gravgåvor och depåer där många
sydöstliga föremål har delvis genom utbyte med den kontinentala världen
överförts, integrerats och omformats till den Nordiska föremåls- och föreställningsvärlden,
både avseende form, ornamentik och teknologi. Även om man med detta måste se lite mera nyanserat.
De tekniska kunskaperna och ornamentala stilarna representerar en diffussionistisk utveckling
som ännu är ett långt ifrån färdigbehandlat och kartlagt ämne. Många delar av de föremålen
och kunskaperna som eventuellt har kommit från Orienten genom Syd- och Västeuropa har måsta
överförts på olika sätt genom Europa. Omkring 1700 f kr börjar den nordiska metallurgin
också att utvecklas på allvar vid sidan av dom importerade varorna.
Och större delen av den metall som kom från importvaror kom att återanvändas i lokala gjuterierna
från förbrukade metallföremål som smältes och formades om. Om det dessutom
har förekommit råmetall av betydande import är däremot svårt att påvisa
eftersom det är oftast formade föremål som deponerats till exempel som gravgåvor som har
senare blivit till tillgängliga som statistiska arkeologiska material. Gravfynd och bosättningar
från äldre bronsålder är över lag väldigt sällsynta i Norden men börjar på senare tid
att ge en alltmer detaljerad och utpräglad bild gentemot äldre bosättningar och artefakter.
Under omkring 1700-1500 f kr uppträder dom första svärden i Norden som kommer ifrån,
eller har fått sina former ifrån, sydöstra Europa och trakterna omkring Donau.
Bland annat hittades ett praktfullt svärd år 1912 i Bragby, och därefter kallade Bragby svärdet,
som är väldigt identiskt med dom svärd som hittats i fynddepåer i Ungern. Även kontinentala kortsvärd
och dolkar har påträffats. Men något intressantare är krumsablarna av brons som har påträffats i Sverige, 
bland annat i Heda i Östergötland och Åby i Skåne. Men även i Danmark.
Sammanlagt sju stycken har påträffats i Sydskandinavien varav en är tillverkad i flinta.
Dessa har en uppenbar orientalisk form och med en geometrisk stil som kan kopplas till Centraleuropa.
Typens ursprung är framförallt i hettiternas Anatolien där motsvarande svärd finns i fyndmaterial och bildframställningar.
Det är också uppenbart att krumsablarna har varit ett kungligt och gudomligt attribut redan innan hettiterna.
Överföringen av den religiösa symboliken och materiella kulturen kan ha skett
mer eller mindre direkt mellan Anatolien och Skandinavien eller indirekt med Centraleuropa
som en förmedlande länk. Men klart är ett Europa utgör en förmedlande länk.
I Sydösteuropa och Mellaneuropa finns däremot inga liknande föremål eller bildframställningar
vilket torde förstärka teorin om ett mera direkt överförande. Ett av dom två svärden från Rörby i Danmark
är dekorerat med ett skepp redan från gjutningen och tyder på att de sannolikt har varit gjutna i norden.
De kontakter, förbindelser och handelsvägar som skapat förutsättningarna för bronsens introduktion i Norden
har bidragit till att forma nya idéer om världen, ledarskapet och makten. Härskarelitens materiella kultur,
attribut och till viss del kosmologi har spridits och blivit känd över stora delar av Europa, för att inte säga världen.
Vilket kan ha manifesterat och legitimerat ett världsligt eller gudomligt ledarskap
genom både en överlägsen exotisk kultur och materiell institution. Dessa personer som representerades
av sådana kulturer och ledarskap kan ha tillskrivits, liksom i Egypten, en gudomlig status
och spelat en roll som gudarnas och gudinnornas högsta beskyddare, eller kungligheter och gudar själva,
liksom grekisk-mykenska wanax. Sydskandinaviska hällristningar uppvisar också ett symbolspråk
som kan kopplas samman med detta med framställningar av föremål, gudar och gudinnor
som har paralleller med sydöstliga högkulturer, till exempel skeppsbilder liknande de från Egypten,
vagnar med ekerhjul från Grekland, Anatolien och Mesopotamien samt hornbärande figurer och krigsgudar.
En annorlunda fyndkategori är dom kultvagnar som påträffats som offerfynd och som ger en lite större inblick i ett rituellt system.
Ett unikt och nämnvärt fynd som kan räknas hit är den berömda bronstrumman från Balkåkra i Skåne.
Trumman som  har varit, eller åtminstone ser ut som, ett ceremoniellt instrument uppvisar en symbolik
som hör till en kosmologi där solen är representerad. Balkåkratrumman består av hopnitade bronsplattor
som bärs av tio hjulkorssymboler, vilka har välkänt samband med solkult.
Balkåkratrumman har en mycket liknande och delvis identisk kopia av liknande storlek och konstruktion som
påträffats vid Hasfalva i Ungern. De två är dom enda föremålen av sitt slag.
Hällristningar i Skandinavien kan kopplas till liknande symbolik. En av dessa föreställer tio stycken
inte helt symmetriska, fotsulor runt en "solskiva" i Boglösa i Uppland,
som är ett av flera exempel på det återkommande "heliga" tiotalet som tycks vara förenad med solkulten.
Hällristningsmotiv från Fossum och Aspeberget i Bohuslän är andra exempel med gudinnor och tecken
representerade i ett summerat tiotal. Ett annat enastående fynd och en ännu tydligare indikation på att
en solkult är avspeglad i den materiella kulturen, är solvagnen från Trundholm på Själland.
Vagnen består av en trettio cm stor bronsskiva som har varit belagd med ett tunt lager guldplåt.
Denna solskiva framdras med en fint utformad häst och hela pjäsen bärs upp av sex hjul, varav hästen har fyra hjul och solen två.
Hästen liksom hjorten, verkar ha varit djur som symboliserat och associerats mytologiskt med solen,
solguden och/eller som dragare av solens himmelska vagn. Vissa Sydskandinaviska hällristningar indikerar
också på ett samband mellan hästen, hjorten, solen och solvagnen. En hällristning i Brastad, Bohuslän
föreställer hjorten och solvagnen som bär upp ett hjulkors som representerar solskivan.
Dessa likheter mellan föremål och symboler i Norden visar på en likartad kosmologi och världsbild
som man delade med människor på vitt skilda delar av kontinenten. Även de bältesplattor som påträffats i Danska
och Sydsvenska gravar skulle kunna ha en koppling till den föreställningsvärlden om solskivans centrala betydelse.
De skulle i så fall ha symboliserat kvinnans himmelska länk till solgudinnan och den kvinnliga gudomlighet
som var ytterst i solkultens tänkande och kan ha varit huvuddraget i en likartad kosmologisk struktur.
Sannolikt så skiljde sig det Sydskandinaviska samhället avsevärt från det hettitiska i avseende
vad det gäller social struktur, politik och organisation. Men även i avseende ekonomin,
teknologin och krigsföringen var de i mångt och mycket två olika kulturer med ett gemensamt.
Trots dessa skillnader delade de eventuellt en liknande materiella kultur och kosmologisk struktur.
Som egentligen i så fall var en återspegling av en del av den religiösa verklighet och sociala princip
som det hettitiska panteon och gudavärlden frambringade.

Tolkningar av de megalitiska gravmonumenten i västra Europa och Skandinavien.

De megalitiska gravmonumenten är av central betydelse att förstå framväxten av det tidiga bondesamhället
 och dess sociala, ekonomiska och religiösa strukturer, samt dess kult- och begravningstradition.
Megalitgravarna eller stenkammargravarna förekommer i många varianter.  
I västra Europa är de vanligaste megalitgravarna stenkammargravar som förekommer
med största antal eller täthet i Spanien, Bretagne i Frankrike och Södra England.
Liksom monumentala megalitiska kultplatser och tempel är vanliga i Bretagne, Södra England och på Irland.
Hit hör också alla dösar och gånggrifter i Sydskandinavien och Nordtyskland.
Tidigare betraktades megalitgravarna i Västeuropa som ett resultat av en kustbunden spridning av bönder
från Medelhavsområdet och de grova monumenten, som ofta är byggda av obearbetade istidsblock, eller naturliga klipphällar,
sågs som degenererade efterbildningar av högkulturernas monumentala gravar och tempel, som till exempel
zigguraterna i Mesopotamien och pyramiderna i Egypten. Men senare tids undersökningar i Frankrike,
England, Irland och Skandinavien har kullkastat den, och liknande, förklaringsmodeller
och skapat en förnyad kunskap om den tradition, utveckling och process som ligger bakom.
I slutet av 60-talet kunde en rad C14-dateringar visa att en del av de franska stenkammargravarna
var resta omkring mitten av femtusentalet före Kristus, under sydskandinavisk Erteböllekultur
och detta var ett bevis för att de Västeuropeiska monumenten byggts ca två tusen år före pyramiderna i Egypten
och all form av påverkan från Medelhavsområdets högkulturer kunde uteslutas.  
I Bretagne har även flera megalitiska anläggningar daterats från både 6000- och 5000-talet f kr.
Orsakerna måste i många fall sökas i sociala förändringar inom de marina fångstkulturerna.
Medan det i Spanien kan påvisas ha skett en förändring i de megalitiska monumenten samtidigt
som födointaget har förändrats kan denna teori inte användas på Bretagne och Brittiska öarna
där en jordbrukande kultur kommer först långt efteråt att monumenten hade rests.
Man utgick länge ifrån att monumentalgravarna måste ha varit ett begravningsskick för ett bofast samfund av bönder
som tillsammans rest outplånliga hus i det öppna landskapet för ett "evigt" liv åt de döda.
Det kan ha varit så för senare gravskick, men inte för dom äldsta megalitgravarna. De äldsta megalitgravarna
restes långt tidigare före jordbrukets införande. Däremot har dom rests under marina fångstkulturer
och har haft en betydelse för den kulturens ekonomiska områden. Stora fester inriktade på fruktsamhet,
överskottsproduktion, social status och allianser har föreslagits som kulturella hierarkier och politisk kontroll.
Det kan också ha haft en betydelse som en begynnande del i domesticeringen av djur och växter.
Den uppfattningen har vunnit starkt stöd i etnografiska studier av olika fångstsamhällen.
Megalitiska konstruktioner indikerar på ett det har funnits en mer eller mindre politiskt samlad arbetskraft
som möjligen kunnat uppbringas genom liknande fester. När jordbrukarkulturen etablerats
så uppstår ett mindre antal av monument av gånggrifttyp som är större och monumentalare.
Gånggrifternas stora rum är avsedda för gravläggning av många individer. Till dom större gånggrifterna
hör t ex Newgrange, Knowth och Dowth i Boynedalen som har speciella inhuggna ornamentik.
I gravkamrarna och på storstenarna i kantkedjorna finns ornamentik med spiraler,
sicksackmönster, romber, trianglar, tecken och geometriska motiv.
Monumenten vittnar om astronomisk kunskap och solkult. Liknande utvecklingar kan spåras
i Frankrike där grav och monument avspeglar framväxten av alltmera centraliserade hövdingasamfund
som hövdingen har haft mer eller mindre en roll som överstepräst för ett avancerat rituellt system.
Megalitgravarna i Danmark och Sydsverige torde ha haft en snarlik funktion.
Förutom den skillnaden att de äldsta stenkammargravarna i Skandinavien växte fram under
en blandad marint kustberoende och jordbrukande kultur på 4000 talet f kr.
Danska undersökningar visar på att megalitgravar kan associeras med större befolkningsantal
och stamliknande territorier medan glesbefolkade områden karaktäriseras mera av stensatta jordgravar med ett rikare gravgods.
I områden med hög befolkningstäthet kan gravarna tolkas som uttryck för kollektiva samhällspositioner
medan i områden med gles befolkning kan gravarna tolkas som mera uttryck för individuell status och identitet.
Även om man måste försöka se det mera nyanserat än så och det finns sannolikt undantag även i det här fallet.
Exempel på gravar av det mera kollektiva slaget finns i Sverige i form av dösar och gånggrifter,
gånggrifter är vanligast i Västergötland, men finns också i Skåne tillsammans med dösar.
Många av de Sydskandinaviska megalitgravarna har takstenblockens ovansidor fyllda av knackade skålgropar
av dels bronsåldersornamentik och dels megalitisk ornamentik som ibland går att särskilja genom huggningsteknik och symbolvärld.
Varav den megalitiska är väldigt lika både i Skandinavien som på Irland och tyder på en kontakt mellan de båda regionerna.