Människan i landskapet Svaren bör omfatta ca 1

...under uppbyggnad....

Bosättningsmönster och bebyggelse i Europa och Norden

1. Beskriv bebyggelsemönstren hos de tidiga jordbrukssamhällen i det kontinentala Europa.
Ge exempel på huskonstruktioner, bostädernas rumsindelning samt rekonstruktioner av husen.

Den tidigaste åkerbrukande kulturen är den s k. bandkeramiska kulturen
som är känd genom sin karaktäristiska keramik som uppvisar halvklotformiga skålar
med spiralmönster, mjukt böjda, meanderliknande ornamentik.
Man odlade spannmål och de viktigaste husdjuren var nötboskap, svin, getter och får.
Ett viktigt redskap hos den bandkeramiska kulturen var den s k. schuhleistenkeil, en skolästyxa (skafthålsyxa).
Bland de viktigare fyndorterna kan nämnas Lengyel, Starcevo och Vinca.
Detta är Mellaneuropas, Centraleuropas och det Kontinentala Europas äldsta kända jordbrukande kultur,
bäst känd från Serbien, Slovakien, Tyskland och Holland, men även Ungern, Österrike, Polen, Belgien och Frankrike.
Kulturen uppstod omkring 5500-5000 f. Kr och innebar en spridning av åkerbrukskulturen
från Balkan mot nordväst längs de bördiga floddalarna, först utmed Donau och dess floder
och sedan över lössjordarna i Ungern och Österrike och mot Rhen och Oder.
Man bodde i högt belägna och befästa stads- och bysamhällen med tätt sammanbyggda
långhus med en bredd på ca 6 m, medan husens längd kunde variera mellan ca 20-50 meter.
I bl.a. Holland och Tyskland har byar med 50 till 100 hus undersökts och man har
kunnat se genom kronologiska undersökningar att endast en del av husen varit i bruk samtidigt.
Kända byar är Olzanica, Bylany, och Köln-Lindenthal (Rhenlandet).
Bylany och Köln-Lindenthal är två av dom mest kända bandkeramikernas byar som har undersökts.
Där fann man bl.a. långhus och bakugnar. Bylany ligger i Böhmen (Tjeckien) och var en bandkeramisk by ca 5000-4000 f kr.
Här finns betydande komplex med hus som är karaktäristiskt trapetsformade och oftast 20-30 meter
och hade en inre uppdelning i två eller tre sektioner. Även mindre hus med en längd av omkring 10 meter förekommer.
I Bylany tror man att ett 20-tal familjer bodde. Man förde ett nomadiserat jordbruk
och eftersom man inte använde gödsel på sina åkrar måste dessa därför ha övergetts under ett antal år
för att sedan åter kunna ha tagit dem i bruk igen. Folket bedrev ett cykliskt jordbruk.
Man lade alltså jorden i träda en tid och återvände sedan efter några år för att bruka den igen.
Detta var innan man började använda gödsel. Spridningen av bondeekonomin kan beräknas ha varit omkring en kilometer per år.

Referenser
Burenhult Arkeologi i Norden 1-2, Bogucki

2. Stenåldersbebyggelse och HUS från mesolitikum/neolitikum i norra Sverige. Ge konkreta
exempel av olika typer av huskonstruktioner av husen, samt beskriv kontexter kring hyddorna/bostäderna.

Fynden från mesolitikum och neolitikum i norra sverige är framförallt ifrån övre norrland och
består av mindre grop- och vallanläggningar. Oftast är dessa ovala och runda men även rektangulära förekommer. Golvytan är oftast omkring 5-10 kvadratmeter och ett par anläggningar förekommer tillsammans på varje lokal. I samband med anläggningarna finns oftast också andra gropar, stenavslag och skörbrändsten. Boplatsvallen från Alträsket är den än så länge äldsta undersökta boplatsen med havsstrandanknytning i Norrbotten. Vallen är 10x7m och omger en 3,5 x 2,5 m stor yta som är 0,2 m djupt svagt skålformad.
C14-dateringar av ben från säl visar att anläggningen är 7000 år gammal och tillhör tiden för sen mesolitikum. Vid början av neolitisk tid framträder större och mera ansamlade
konstruktioner. Särskilt framträdande hos dessa är antalet lämningar på samma boplats.
Ett exempel på detta är Torne älvs dalgång som har fyra kända platser med omkring tjugo boplatsvallar. Två platser är Saivaara och Alanen Koiuvaara i Karl Gustavs socken.
Bland fynden i Tornedalen finns även nya former som t ex rektangulära och sammanbyggda konstruktioner. Ett fåtal kamkeramiska boplatser är kända i Norrland och endast återfunna
i Överkalix socken. Lillberget-boplatsen är en och har daterats till 3500-3900 f kr
och är alltså ca 5500-5900 år gamla. Boplatsen hade anlagts på ett skyddat
läge av en 8x3km stor dåtida ö, men idag 58-64 meter över havet. Den bestod
av 8-9 olika vallkonstruktioner som ligger i två grupper och är delvis
sammanlänkade på kort- eller långsidorna. Förhållandevis små mängder skörbrändsten
hittades i vallarna och innanför dessa, ca 100 liter registrerades. Men fyndmaterialet
är för övrigt väldigt rikt och består av kamkeramik, kvartsföremål, grönsten,
flinta, bergskristall, jaspis, kvartsavslag och brända ben. Hus grunderna liknar
rester av timrade, rektangulära och nergrävda konstruktioner som nästan påminner
om lämningar efter sentida samiska timrade kåtor. I Vuollerim som ligger vid Stora och Lilla Lule älvs sammanflöde hittades 1983 tre till sex hyddgrunder på Älvnäset.
Vallarna till hyddorna är låga och ligger på en tallmo och är svåra att se. Den största hyddan hade svagt nedsänkta golv och var omgiven av en låg bred vall och golvet innanför är 11x5m stort. Hyddan hade en lång täckt ingång i östra gaveln och under ingången fanns
en underjordisk rökgång som gick från eldstaden och stängde kalluften ute.
I eldstaden värmde man upp rundade stenar som sedan användes i en central värmegrop
och en grop för matlagning. Från det sydligaste Norrland finns gropkeramiska byggnadskonstruktioner. Vid utgrävningar i Fräkenrönningen i Gästrikland påträffades sju konstruktioner daterade till 3500-3000 f kr. Lämningarna var ovala och upp mot 4,5 x 3,5 m stora. Väggarna markerades av stolphål och stenansamlingar. Med anläggningarna
hittades också ett rikt fyndmaterial bestående av gropkeramik, pilspetsar, ljuster, bryne et cetera. Lämningarna antyder att byggnaderna varit av enklare slag bestående av en stomme som täckts med hudar. Osteologiska undersökningar av ben vittnar om både en marin miljö och fastlandsmiljö.

Referenser Burenhult 1-2 och Hus & Gårds artiklar.
(Bebyggelsehistorisk tidsskrift nr 33 1997 lars lidgren uppsats hus tomt i norden s158
björnar olsen s155 förhistorisk byggnadskonstruktion i norrland s111
Voullerim + norrbottens kustland,m långhus)

3. Beskriv skillnaderna i byggteknik mellan Medelhavet och Centraleuropa under bronsåldern.

I Kreta hade man i början av bronsåldern omkring 3500 f kr ett smågårdssystem,
som senare kom att utvecklas mera till palatsbyggande och storstensarkitektur.
Smågårdssystemet bestod av lerhus, tegelhus eller murade hus av vide och gödselbruk.
De var ofta placerade i grupper om 15-20 hus och hade stallning för får och getter.
Kretensarna som idkade en stor sjöfartshandel kring medelhavsområdet
plockade så småningom upp byggnadsideer och arkitektur från Egyptien och Mellanöstern.
Kreta var en centralort i Medelhavsregionen och där blomstrade den minoiska kulturen.
4 palats byggs på kreta. Knossos, Malliá, Phaistos och Hagia Triada. Artur Evans påbörjade utgrävningarna av palatset i Knossos. Man särskilja två faser av palatsbyggande 1900-1600 f.kr och 1600-1400 f kr som kan kopplas samman med de tidiga skriftspråken Linear A och Linear B, varav Linear B är avkodat, medan A är fortfarande en olöst gåta. Man levererade ull, svärd och spjutspetsar till Egyptien och hade ett kulturellt utbyte. Hårt rekonstruerat så kan palatsen beskrivas som byggnader med stora tempelytor, smeder och bostäder. Det finns också klipphelgedomar som är kopplade till jordbrukande bebyggelsen "Peak sanctuarys" som är små bergstempel (fristäder) som man hade byggde "nära himlen". Det var 200-300 bondgårdar per palats som var tunt bevakade och det fanns inga fortifikationer runt om palatsen. Men däremot i Mesopotamiens Hattusha den hettitiska huvudstaden hade kraftiga murar och fortifikationer. Den världsliga och religiösa makten gick hand i hand och de hettitiska palatsen bestod av bebyggelser, bostäder och ett kungligt palats inneslutet som ett eget palats extra skyddat inuti palatset. På landsbyggden byggde man mer hus av soltorkat tegel, men omkring 1400 f kr började man även ha fortifierade bondgårdar, som för att trygga en del av produktionen. Omkring år 1600 f kr hade den mykenska kulturen vuxit fram och byggde städer som hade stora kraftiga murar och befästa anläggningar med cyklopiska murar.Öppningar och trekantiga fält ovanför portar är typiskt mykenskt liksom begravningsområden
innanför borgen. "Megaron" är en grekisk hustyp från mykenska tiden 1600 f kr.
I Central Europa växta befästa byar fram efter Donau som öppna befästningar och befästa byar med träpalisader i en mindre skala med 20-30 hus. Man hade höga jordvallar fyllda med med sten och trä och palisader av trä med stenfundament. Husen var oftast träbyggda med knuttimring eller skiftesverk. Teller är boplatsytor som har använts under en lång tid på samma ställe. Ett sydösteuropeiskt tell är Nitra i nuvarande Tjeckien med vallar och vallgravar. Nitra bestod av små hus med flera funktioner, ensamhus, ensamgårdar
och grupper med hus. Kupolugnar för brödbak och bränning av keramik. Tellen har bildats under en lång tid och format en kulle som under lång tid har fylls ut med byggnadsmaterial.
De är inte synkront uppbyggda utan har oregelbundna tillväxtlager. Tellerna byggs av
trä, tegel och lera på ett skelett av trästolpar förankrade i marken och det är en rekonstruktionsfråga om taken var av plank, vass eller gräs. Man finner också gjuteristugor med mycket härdar och bronsspill. Pålbyggnader vid sjöstränder i Schweiz är
på flera ställen daterade till 4000-800BC med säkra dendrokronologiska dateringar.
De var 10-15 byggnader i en by och existerade under hela Urnesfältkulturen 1200-900BC. Västerut brittiska öarna har stensträngssystem bevarats efter växelbruk av odling och djurskötsel. Man bodde primärt i unika runda hus byggda av en skalmur (fylld med jord och sten) och stolpar som en kåtaliknande konstruktion, troligen täckta hudar eller andra organiska material.

4.Redogör för den sydskandinaviska resp. nordskandinaviska bebyggelsen under perioden 2000-500 f. kr.

I den yngre bronsåldersbebyggelsen i sydskandinavien har man stabila långhusbyggnader
av sidsulakonstruktion med parställda stolpar, såkallade treskeppiga långhus.
På platser som Ristoft, Bjerg, Spjald och Hoejgard på västra Jylland har ett stort antal hus undersökts och det har alla varit grupperade i byar med trettio till femtio hus i varje by. Husen har haft en längd på mellan tio och tjugo meter men på några platser har också byggnadsgrunder på upp mot trettio meter hittats. Men den tydligaste bilden av bygden får man av dom tiotusentals storhögarna och monumentalgravarna. I många fall ligger högarna samlade i vad som verkar vara avgränsande territorier eller hövdingadömen som markerade egendom, transportvägar av varor och tryggandet av redistributionssystemet. Monumentalgravarnas utbredning vittnar om centralbyggder och stamterritorier medan gravfynden avslöjar stora sociala skillnader. Majoriteten av de rika gravarna är alltså mansgravar men kvinnogravar kan också vara påfallande rika. I Skåne utanför Malmö finns Fosie som är en annan känd Sydskandinavisk bosättning. Genom fynden har man för första gången kunnat göra en systematisk efterforskning på Sverige från senneolitisk tid över hela bronsåldern och vidare in i järnåldern för att se bosättningens kontinuitet och följa bronsålderssamhällets tillväxt, förändring och anpassning. Över hundra stolpbyggda långhus, fördelade på sex boplatser eller byar, har undersökts. Bronsåldersbebyggelsen vid Risebergabäckens boplats består av ett femtontal långhus och några grophus på en yta av tvåhundra gånger fyrahundra meter. Där utöver påträffades 150 avfallsgropar av vilka många var av betydande format. Husen har en längd på mellan elva och tjugotre meter och är fem till sju meter breda. Det är treskeppiga hus med sidsulakonstruktion och parställda stolpar, men förutom detta så är dem försedda med en yttre rad av takbärande stolpar. Alla husen ligger orienterade i det närmaste i öst-västlig riktning. I anslutning till boplatser från yngre bronsålder har påträffats ett stort antal lergropar som tillsammans med fynd av bränd lera visar att husen varit byggda av flätat ris och lerklining.
Längre Norrut i Mellansverige är antalet hus från Bronsåldern ganska så underrepresenterade. Den största bosättningen är Apalle i Mälardalen som under bronsåldern
låg på en ö i nuvarande Mälaren. Sjuttionio hus upptäcktes varav fyrtiofem kan räknas som bostadshus och resten som mindre byggnader och förrådshus. Bostadshusen var långhus byggda med kraftiga takbärande stolpar som stod parvis inne i huset och var treskeppiga. Husgavlarna hade oftast varit rundade eller med avfasade hörn. Bebyggelsen representerades av flera byggnadsskeden från brons till järnålder. Stora kokgropar fanns från det äldre bebyggelseskedet. I Norrbotten finns det kanske största komplexet i Fattenborg, Töre socken. Bestående av mycket stora boplatsvallar och stensättningar med stenfyllning.
Till detta kommer även en mängd boplatsgropar, troligen förrådsgropar.
De yttre måtten är på vallarna som störst 37 x 17 meter. Fynd bestående av skärvsten, brända ben samt avslag påträffades i vallarna. Osteologiska bestämningar visar på säljakt och fiske.
Två C14 dateringar ger en datering till 1500 f kr.

Referenslitteratur
Burenhult 1-2 och Hus & Gård.

monumentalgravar
bronsåldersbebyggelse
kuströsen
mariehem
ristoft fosie
kokgropar
sydskandinavien oppida

Men i Uppland vid Boda i Bred har man funnit ett bronsålderspänne
i en någonting som tolkats som en hyddbotten med tre oregelbundna men sannolika stolphål och en härd. Huslämningen består av en oval stenpackning med yttermåtten 9,5 x 7 meter.

5. Redogör för begreppet "oppida" och ge några kända exempel.

Under den yngre järnåldern eller omkring år 400 f kr vandrar Kelter från La Tène-kulturen in i nuvarande Wien. Under deras inflytande organiseras nybyggarkaraktären och staden genomgår ett utecklingsprång. De Illyriska terasserna och byarna utvidgas och högre upp på kullarna anläggs byar. Staden växer och snart betecknas den med det latinska utrycket ”Oppida” som betyder "småstäder". En oppidum är en handelsplats som knöt samman jägarfolken där de kunde träffas, idka handel, gifta sig och utföra religiösa ceremonier t ex. Centraleuropeiska städer av idag är många gånger bara ett gammalt oppidum, detta gäller t ex för Sparta & Athen. Oppida hade gatsystem och var ofta starkt befästa och belägna på höjder. En stor del av Cesars framgångar var att han kom att bli en expert på att knäcka oppidas försvarssystem och befästningar och man uppfann förstörelseredskap som murbräckan, katapulten mm. Oppidum hade sällan kungar utan hade för det mesta en borgmästare och domare. I en oppidum hade man ett utvecklat handelssystem med kontakter världen över och man hade massproduktion av keramik och standardiseringar av produkter och praktiska vardagliga måttssystem. Bl.a. "Pundet" det gamla måttet som bygger på ett enkelt halveringssystem, det binära talsystemet. Man har beräknat att det enbart i Gallien fanns över sjuhundra oppida som var viktiga kulturella centra med hantverkare och en blomstrande handel, varav många kommit att bli berömda genom Caesars fälttåg. I sina texter beskriver Julius Caesar romarnas krig mot kelterna i Gallien. Han nämner ett dussintal befästa boplatser med namn och tre av dessa platser har med hjälp av skriftliga källor men framför allt arkeologiska, blivit identifierade och "återuppstått" i modern tid. Dessa är Alésia, Avaricum och Bibracte i Frankrike. I Dolebury Camp i nordvästra delen av Mendipbergen i England har det också funnits ett oppidum. Expansionen av oppida i mitten av det sista förkristna årtusendet berodde sannolikt på befolkningstillväxt. På 200-talet f kr började de försvagas dels genom inre oroligheter dels genom germaners och romares angrepp.

6. Beskriv det karaktäristiska för den äldre järnålderns byggnader i Skandinavien. Ge några konkreta exempel.

Den tidiga bebyggelsen under järnåldern karaktäriseras av treskeppiga långhus, åkerparceller, gravfält och hägnader kring inägor, fägator och utmarker. Monumentalgravarna ersätts av bygdegravar och gårdsgravar. Långhusen uppträder i allt mindre storlek och istället
samlade i större grupper eller byar med ett stort antal hus i varje. Detta har tolkats som att
den sociala strukturen växlat från storfamiljsystem till mindre familjegrupper, 500BC
troligtvis av den förändrade jordbruksproduktionen och att boskapen börjat stallas upp i
boningshusets ena hälft. I Danmark är det framförallt på Jylland som bysamhällets utveckling kan följas tydligast och av de många kända äldre byarna från järnåldern är det idag främst tre som varit föremål för omfattande undersökningar; Gröntoft, Hodde och Vorbasse.
Det finns en klar tendens också till att intervallerna mellan flyttningarna har börjat blivit allt längre och att bosättningarna alltid flyttats inom tydligt avgränsade territorier och zoner.
Gröntoft var den första byn från järnåldern som man känner till att den hade den kortare och mer avgränsade mobiliteten. Från omkring år 500 f. kr kan man man följa bebyggelsens förflyttning under en ungefär 300 årig period. Under denna period byggdes ungefär tvåhundrafemtio hus av befolkningen i Gröntoft. Omkring år 250 f kr bestod byn av tolv hus med sammanlagt åtta till tio hushåll. Byn Hodde har man kunna spårat i genom 500 årig period från 200 f kr till 300 e kr. Inom området har man hittills lokaliserat tre byar med ett avstånd på 300-400 meter mellan varandra. Bebyggelsen har varit inhägnad och bestod av 53 hus på ett område av en kvadratmil och i områdets mitt fanns ett stort område, en allmänning som inte fick bebyggas. Byns läge på gränsen mellan åker och betesmark är typiskt för alla kända bosättningar från äldre järnåldern och visar boskapsskötselns betydelse. Intervallerna mellan förflyttningarna i Hodde har varit fyra eller fem generationer, d v s mellan 100 och 150 år. I Sverige kan man främst spåra den äldre järnålders bebyggelsens
utbredning genom gravfält och deras sammansättningar och placering
som en metod att fastställa bebyggelsens fördelning. För i stora delen av landet
saknas ännu boplatsfynd. Men några av fynden som har hittats ska nämnas Fosie utanför Malmö, bestående också av långhus, liksom för övriga järnåldershusen i Sverige finns endast stolphålen kvar av själva husen. En viktig centralplats har varit Stora Uppåkra som började grävas ut redan på 30-talet och framstod genom dess kulturlager och fosfatkartering som en speciellt betydande plats. Totalt har drygt 1000 tomtningar registrerats utmed norrlandskusten. Men även i Finland och Norge. I Norrlands kustland viktiga platser är Trogsta och Onbacken i Hälsingland, Lucksta och Högom i Medelpad. Bondebebyggelser och gårdsanläggningar med gravar uppträder i stort antal. I Hälsingland är över 100 gårdar kända. En speciell typ av husgrundsterass uppbyggd av sten och jord, de flesta 15-30 meter långa och 7-10 meter breda.
Och längre norrut Gene i Norra Ångermanland har man hittat lämningar av
långhus från äldre järnålder som varit indelade i en bostadsdel, ladugårds- och förrådsdel.
Referenser Burenhult 2

långhus ä jä å
hodde100
groentoft 300-150
byggnader-gravfältsområden
vallhagar

(638g 1/16 dels pund = 1 ounces 26g)

arder ard årder
wudang wuotan vattumannen

bronsålder i norden
I Västerås påträffades lämningar av en hydda vid Vallby som var. 4,5 x 3,6 meter och rundad, men rak i norrsidan. Gravfält i närheten och fynd har gett dateringar till bronsålder. En liknande konstruktion återfanns vid Igelsta i Östertälje i Södermanland. Den var halvrund, 7 x 4 meter, väggar markerade av stolphål och en härd. C14-dateringar av träkol från stolphålen ligger i yngre bronsåldern. Vid Hallunda i Botkyrka i Södermanland hittades en husgrund som var 18 x 8 meter.

1. Beskriv bebyggelsemönstren hos de tidiga jordbrukssamhällen i det kontinentala Europa.
Ge exempel på huskonstruktioner, bostädernas rumsindelning samt rekonstruktioner av husen.

Den tidigaste åkerbrukande kulturen är den s k linjebandkeramiska kulturen som är
känd genom sin karaktäristiska keramik som uppvisar halvklotformiga skålar med
mjukt böjda och meanderliknande ornamentik. Detta är Mellaneuropas,
Centraleuropas och det Kontinentala Europas äldsta kända jordbrukande kultur, bäst känd från
Tjeckoslovakien, Tyskland och Holland. Men även Ungern, Österrike, Polen, Belgien och Frankrike.
Kulturen uppstod omkring 5500-5000 f. Kr. och innebar en spridning av åkerbrukskulturen
från Balkan mot nordväst längs de bördiga floddalarna, först utmed Donau och dess floder
och sedan över lössjordarna i Ungern och Österrike och mot Rhen och Oder.
Man bodde i högt belägna och befästa stads- och bysamhällen med tätt sammanbyggda
långhus med en bredd på ca 6 m, medan husens längd kunde variera mellan ca 20-60 m.
I bl.a. Holland och Tyskland har byar med 50 till 100 hus undersökts och man har
kunnat se genom kronologiska undersökningar att endast en del av husen varit i bruk samtidigt.
Kända byar är Bylany (Böhmen) och Köln-Lindenthal (Rhenlandet).
Man förde ett nomadiserat jordbruk eftersom man inte använde gödsel och en by med dess åkrar
måste därför ha övergetts under ett antal år för att sedan åter kunnat tagits i bruk igen.
Spridningen av bondeekonomin kan beräknas ha varit omkring en kilometer per år.
Man odlade spannmål och de viktigaste husdjuren var nötboskap, svin, getter och får.
Ett viktigt redskap hos den bandkeramiska kulturen var den s k schuhleistenkeil, en skolästyxa (skafthålsyxa).
Bland de viktigare fyndorterna kan nämnas Lengyel, Starcevo och Vinca.
Fynden består av långhus grunder. och Husens rumsindelning
Långhus och bandkeramisk kultur

3. Beskriv skillnaderna i byggteknik mellan Medelhavet och Centraleuropa under bronsåldern.

Kreta var något av en centralort i denna region och där blomstrade den minoiska kulturen.
På kreta hade man i början av bronsåldern (3500BC) ett smågårdssystem
som senare kom att utvecklas mera till ett palatsbyggande och storstensarkitektur.
Smågårdssystemet bestod av lerhus, tegelhus eller murade hus av vide och gödselbruk.
De var ofta placerade i grupper om 15-20 hus och hade stallning för får och getter.
Kretensarna som idkade en stor sjöfartshandel kring medelhavsområdet
plockade så småningom upp byggnadsideer och arkitektur från egyptien och levanten.
4 palats byggs på kreta. Knossos, Malliá, Phaistos och Hagia Triada Hera-Heraklion ..?
Artur Evans. Man skilja på två faser av palatsbyggande
1900-1600 BC och 1600-1400 som kan särskiljas med
de tidiga skriftspråken Linear A och Linear B, varav Linear B
är avkodat, medan A är fortfarande en olöst gåta.
Man levererade ull, svärd och spjutspetsar till
Egyptien och hade ett kulturellt utbyte.
Hårt rekonstruerat så kan palatsen beskrivas
som byggnader med stora tempelytor, smeder
och bostäder. Det finns också klipphelgedomar
som är kopplade till jordbrukande bebyggelsen
"Peak sanctuarys" små bergstempel som man trodde var "nära himlen".
200-300 bondgårdar per palats
keramik i åkrar, fresker väggmålnigar
tunt bevakade inga fortifikationer runt om
mykenska 8formiga sköldar
Kung Minos tron och förrådskärl
Samtidigt i mesopotamien
hettiterna hattusa-bogasköy
den hettitiska huvudstaden
med kraftiga murar och fortifikationer
världslig och religiös makt går hand i hand
hettitiska palatsen består av bebyggelser
kungliga bostäder, inneslutna i ett
eget palats inuti palatset.
stora förrådskärl i palatsets källare
på landsbyggden byggde man mer hus av soltorkat tegel
omkring 1400 började man ha fortifierade bondgårdar
1600 mykenska kulturen hade stora kraftiga murar
och befästa anläggningar med cyklopiska murar.
Öppningar och trekantiga fält ovanför portar
är typiskt mykenskt liksom begravningsområden
innanför borgen. "Megaron" är en grekisk
hustyp från mykenska tiden, 1600BC.
Lejonporten är ett
I Central Europa växta befästa byar
fram efter Donau som öppna befästningar och befästa byar
med träpalisader i en mindre skala med 20-30 hus.
Höga jordvallar med sten och trä.
stenfundament palisader av trä.
träbyggda hus med knuttimring och skiftesverk.
sydösteuropeiskt tell
nitra i nuvarande tjeckien vallar och vallgravar
kupolugnar för brödbak och bränning av keramik.
små hus med flera funktion, ensamhus
ensamgårdar och grupper med hus.
6000bc tell boplatsyta på samma ställe
under lång tid berg/kullar som med tiden
eftersom fylls ut med byggnadsmaterial
inte synkront uppbyggt, oregelbundna
tillväxtlager. Tellerna byggs av
trä, tegel och lera på ett skelett av
trästolpar förankrade i marken och
tak av plank, vass eller gräs. rekonstruktionsfråga
gjuteristugor med mycket härdar och bronsspill.
Problem hur leddes röken ut?
Pålbyggnader vid sjöstränder i Schweiz
på flera ställen daterade till 4000-800BC
med säkra dendrokronologiska dateringar.
10-15 st. byggnader i en by.
Urnesfältkulturen 1200-900BC.
Västerut brittiska öarna har stensträngssystem
bevarats efter växelbruk av odling och djurskötsel.
Man bodde primärt i unika runda hus byggda av en skalmur
(fylld med jord och sten) och stolpar som
en kåtaliknande konstruktion, troligen täckta
hudar och andra organiska material.

4.Redogör för den sydskandinaviska resp. nordskandinaviska bebyggelsen under perioden 2000-500 f. kr.

I den yngre bronsåldersbebyggelsen i sydskandinavien har man stabila långhusbyggnader
av sidsulakonstruktion med parställda stolpar, s k treskeppigt långhus.
På platser som Ristoft, Bjerg, Spjald och Hoejgard har ett stort antal
hus undersökts och det har alla varit grupperade i byar med
trettio till femtio hus i varje by. Husen har haft en längd på mellan
tio och tjugo meter men på några platser har också
byggnadsgrunder på upp mot trettio meter hittats..
Men den tydligaste bilden av bygden får man
av dom tiotusentals storhögarna och monumentalgravarna.
I många fall ligger högarna samlade i vad som verkar
vara avgränsande territorier eller hövdingadömen.

monumentalgravar
bronsåldersbebyggelse
kuströsen
mariehem
ristoft fosie
kokgropar
sydskandinavien oppida

5. Redogör för begreppet "oppida" och ge några kända exempel. (burenhult)
En oppida är en handelsplats på järnåldern som knöt samman jägarfolken
där de kunde träffas, idka handel, gifta sig och utföra religiösa ceremonier t.ex.
Centraleuropeiska städer av idag är många gånger bara ett gammalt oppida.
Detta gäller t.ex. Sparta & Athen
Oppidan hade gatsystem som var befästa. En stor del av Cesars framgångar var att han va
expert på att knäcka oppidums försvarssystem och befästningar och man uppfann förstörelseredskap
som murbräckan, katapulten m.m. Oppidum hade sällan kungar utan hade för det mesta
en borgmästare och domare (major o judge)
I en oppida hade man ett utvecklat handelssystem med kontakter världen över och man
hade massproduktion av keramik och standardiseringar och praktiska vardagliga måttssystem
som "Pundet" det gamla måttet som bygger på ett enkelt halveringssystem, det binära talsystemet.
(638g 1/16 dels pund = 1 ounces 26g) Major och domare, judge.

6. Beskriv det karaktäristiska för den äldre järnålderns byggnader i Skandinavien. Ge några konkreta exempel.

Den tidiga bebyggelsen under järnåldern karaktäriseras av
treskeppiga långhus, åkerparceller, gravfält och hägnader kring inägor, fägator och utmarker.
Monumentalgravarna ersätts av bygdegravar och gårdsgravar.
Långhusen uppträder i allt mindre storlek och istället
samlade i större grupper eller byar med ett stort
antal hus i varje. Detta har tolkats som att
den sociala strukturen växlat från
storfamiljsystem till mindre familjegrupper, 500BC
troligtvis av den förändrade jordbruksproduktionen
och att boskapen börjat stallas upp i
boningshusets ena hälft.
I Danmark är det framförallt på Jylland som
bysamhällets utveckling kan följas tydligast och
av de många kända äldre byarna från järnåldern
är det idag främst tre som varit föremål
för omfattande undersökningar; Gröntoft, Hodde och Vorbasse.
Det finns en klar tendens också till att intervallerna mellan
flyttningarna har börjat blivit allt längre och att bosättningarna
alltid flyttats inom tydligt avgränsade territorier och zoner.
Gröntoft var den första byn från järnåldern som
man känner till att den hade den kortare och mer
avgränsade mobiliteten. Från omkring år 500 f. kr
kan man man följa bebyggelsens förflyttning
under en ungefär 300 årig period. Under denna period byggdes
ungefär tvåhundrafemtio hus av befolkningen i Gröntoft.
Omkring år 250 f kr bestod byn av tolv hus med sammanlagt åtta till tio hushåll.
Byn Hodde har man kunnat spårat i genom 500 årig period från 200 f kr till 300 e kr. Inom området har man
hittills lokaliserat tre byar med ett avstånd på 300-400 meter mellan varandra.
Bebyggelsen har varit inhägnad och bestod av 53 hus på ett område av
en kvadratmil och i områdets mitt fanns ett stort område, en allmänning som inte fick bebyggas.
Byns läge på gränsen mellan åker och betesmark är typiskt för alla kända bosättningar från äldre järnåldern
och visar boskapsskötselns betydelse. Intervallerna mellan förflyttningarna i Hodde
har varit fyra eller fem generationer, d v s mellan 100 och 150 år.
I Sverige kan man främst spåra den äldre järnålders bebyggelsens
utbredning genom gravfält och deras sammansättningar och placering
som en metod att fastställa bebyggelsens fördelning. För i stora delen av landet
saknas ännu egentliga boplatsfynd.

Boskapen stallades vintertid.

långhus ä jä å
hodde100
groentoft 300-150
byggnader-gravfältsområden
vallhagar