Medicinsk Arkeologi

Arkeologi, 2003, Mattias Östlund

Innehållsförteckning

1. Inledning……………………………………………….  3

1.1 Syfte och frågeställningar…………………………….    3

1.2 Litteraturgranskning och metod………………………    3

2. Medicinens definitioner….…………………………….    4

2.1 Ett folkmedicinskt och förhistoriskt exempel……..….      4

2.2 Ett skolmedicinskt och historiskt exempel...................      6

2.3 Arkeologiska metoder…………………………….......  7

3. Tolkningar och diskussion……………………………..    8

4. Sammanfattning………………………………………..   13

5. Referenser……………………………………………...  14

6. Bilder & kartor…………………………………………  15 

1. Inledning

I alla tider som människor har lämnat spår efter sig har de varit sårbara och ibland mer eller mindre
utsatta för olika typer av skador och sjukdomar och på många olika sätt försökt att
övervinna, förebygga och behandla dessa.

Arkeologin har förändrat synen på medicinen från att ha ansetts som ett kunskapsområde som hade
sin början och sitt ursprung med det tidiga Rom och Grekland till att läkare och medicinskt tänkande
existerade tusentals år före dessa (Murthy, 1996: iix).

På senare tid har många hälsotendenser i samhället kunna konstaterats ha sin grund i olika miljöfaktorer.
Därför läggs mycken möda ner på att skapa en god miljö och intresset har allt mer kommit att riktas mot
förebyggande åtgärder för att förbättra den allmänna miljön. På miljöns områden har det också blivit påtagligt
hur nära varandra jordens olika länder ligger och många intressegrupper har de senaste decennierna
börjat arbeta på flera sätt utifrån de globala angelägenheterna som har dykt upp i olika delar av världen.

1.1 Syfte och frågeställningar 

Syftet med den här uppsatsen är att ta reda vad arkeologin och medicinen har gemensamt,
vad som åsyftas med termen ”Medicinsk Arkeologi” och att beskriva några generella exempel
på ämnets fyndkategorier, metoder samt försöka tolka ämnets inriktningar och teoretiska kopplingar.
De frågor som jag utgår ifrån är följande:

*Vad är medicinsk arkeologi för ett ämne?

*När har det ämnet satts i samband med arkeologiska fynd?

*I vilket läge befinner sig det ämnet idag?


1.2 Litteraturgranskning och studiemetod

Ämnesbeteckningen ”Medicinsk Arkeologi” används bara i sällsynta fall av arkeologisk litteratur
och av den litteratundersökning jag har gjort så har jag ännu inte påträffat det ämnesbegreppet i svensk litteratur.
Men två böcker har jag kunna få tag på som behandlar detta ämne som ett samarbete mellan dom olika disciplinerna.
Båda böckerna är på engelska.

Den första är "Dictionary of Medical Archeology" (Murthy 1996) som mestadels är en sammanställning
av den materiella kulturen världen över, forntidens medicin och medicinska termer som kan kopplas därtill.
Det är ett arkeologiskt medicinskt uppslagsverk som på sitt sätt är ett förträffligt arbete mellan arkeologin och medicinen,
dock säger den bara lite om den teoretiska bakgrunden.

Den andra boken är "New Approaches to Medical Archaeology and Anthropology" (Baker & Carr 2002)
som är en sammanställning av arkeologers och antropologers samlade arbete genom en konferens
som hölls på Magdelene College i Cambrige, september 2000, och är vad jag tolkar som en mera
samarbetad teoretisk litteratur mellan flera ämnen. För att utreda bakgrunden till den medicinska arkeologin
med medicinen och antropologin har jag också tagit till hjälp en bok i ”Kritisk Medicinsk Antropologi” (Ekströmer 1996),
samtidigt som en arkeologisk standardlitteratur utgör basen för jämförelser.

2. Medicinens definitioner

För att kunna beskriva arkeologins samband med medicinen borde man först kanske definiera
vilken mening som kan läggas i ordet ”medicin”. Termen används ibland för ett beteckna
en gren inom läkekonsten som sysslar med interna kroppsliga administrationer som kirurgi eller operativa behandlingar.
Men i sin vidaste bemärkelse inkluderas alla former av kurerande behandling och även diskussioner
om orsaker och förebyggande av sjukdom och liknande ämnen (Murthy 1996: 1).

En uppdelning som ibland brukar göras, är mellan skolmedicin och folkmedicin. Det ena området, folkmedicin,
även betecknad traditionell medicin, etnomedicin, folklig hälsokultur etc., är förankrad i folkliga, traditionella föreställningar
kring hälsa och ohälsa, medan skolmedicinen, synonymt med modern vetenskaplig och västerländsk medicin,
eller professionell medicin, är en produkt av biomedicinska erfarenheter.
Gränserna dem emellan är emellertid långt ifrån knivskarpa. Folkmedicinen lånar ofta drag, kunskaper från skolmedicinen
och införlivar dem i sina domäner, även om de får andra betydelser där och skolmedicinen har inte uppstått ur intet,
utan bär med sig inslag från folkmedicinen (Ekströmer 1998: 78).

För att närmare undersöka de olika ämneskategorierna så kan vi ta en närmare titt på ett arkeologiskt exempel av vardera,
ett som studerar folkmedicin respektive skolmedicin. Dessa exempel är inte på något sätt representativa för dessa två områden,
det finns många andra exempel som kan göra dessa ämnesområden mera rättvisa, men just dessa exempel tar generellt
sett upp mycket av dom två områdena i ett arkeologiskt avseende, och får stå som belysande exempel för en vidare diskussion.

2.1 Ett folkmedicinskt och förhistoriskt exempel

September 1991 pågick en systematisk utgrävning av en plats utanför byn Xaghra[1] på ön Gozo i Malta (bild 3,4 & 5)
där man blottlade en uppsättning med nio skulpterade figurer (bild 1 & 2).
Sex av dessa var stavfigurer med dekorationer som var fokuserade till huvudena,
bortsett ifrån på två av dessa som hade kjolar typiska för samtida skulpturer.
De återstående tre skulpturerna var ett litet huvud på en fot, ett svinhuvud på en stav och ett annat huvud på en ringformad fot.
Senare återfanns också på platsen ett litet kärl av ockra, en keramisk sikt och en skopa av ett snäckskal,
dessa fanns intill en stor sten. Alla föremålen kan med fördel argumenteras som en del av samma kontext
inom ett och samma begravningskomplex som daterats till tredje årtusendet före Kristus (Stoddart 2002: 125).

Dessa fynd definierades som troliga tillhörigheter till en ”shaman”. Men frågan kvarstår i vilken utsträckning
denna definition kan försvaras eller om man borde använda en mera minimalistisk term så som ”tekniker av det andliga”
för att försöka undvika alla krångliga bibetydelser. Konceptet för shamanism har gått igenom faser av entusiastiskt stödjande
och modernt avfärdande. Termen är en externt pålagd konstruktion som omfattar betydande variationer, samtidigt
som den just genomgår en pågående återhämtning inom både antropologin och arkeologin (Stoddart 2002: 125).

Shamanen kan härleda sina krafter från andar men de kan också uppehålla sig i föremål, sånger eller handlingar,
som att slå på trumman. Den här kopplingen till materialet är bevisligen en viktig del av det shamanistiska utövandet (Stoddart 2002: 127).
Musikinstrument (speciellt trummor), (exotiska) stenar och kristaller och delar av växter och djur är typiska exempel.
En fundamental aspekt hos alla dessa föremål är att de ”tillåter shamanen att utföra associerade handlingar”
och således tillåter detta att man kan utläsa handlingar, åtminstone metaforiskt, genom formen av föremålen.
Eftersom de är föremål för shamanens krafter där bilder förstärker handlingarna. Detta tillåter också
att man kan utläsa handlingar utifrån kroppsställningar, en detalj som ofta är bevarad genom samtida materiell kultur.
Ett återställbart sammanhang för shamanen är också den fysiska omgivningen.
Nedstigande i jorden kan vara både en fysisk verklighet och en metaforisk referenspunkt.
Dess fysiska landskap relateras ofta också till en shamanistisk kosmologi där nerstigandet i jorden
är detsamma som att gå till den lägsta nivån i shamanens universum.
Helt klart är också att den här kopplingen till den materiella kulturen i sin vidaste mening
är avgörande för den arkeologiska tolkningen (Stoddart 2002: 128).  

Den materiella kulturen har delats in i en världsbild (kosmologi) där den lägsta nivån består av begravningskomplex under jorden,
den mellersta nivån av hus och tempel och den översta nivån av stjärnor och exotiska material (Stoddart 2002: 130).

Minst två signifikanta platser i området kopplar ihop dessa komponenter av ceremoniella sammanhang till det begravda fyndet.
Ett är en grotta fylld med lämningar av rituell frikostighet. Den andra är en tempelliknande stenkammargrav
från Tarxien-perioden 3000-2500 f Kr.  (Stoddart 2002: 130). Spillrorna i grottan var grovt indelade i olika sektioner
där kroppsdelarna distinkt behandlades och återsamlades, sådana begravningsriter har beskrivits utförligt av annan litteratur.
Rekonstruktionen av den medverkande begravningsritualen är mycket komplex.  
Men förslagsvis har majoriteten av kropparna placerats temporärt i mitten av grottan
medan shamanistiska ritualer genomfördes och kan jämföras med de rituella tillbehören från det näraliggande utgrävda området.
Många av dessa kroppar var symboliskt förknippade med figurer av lera och/eller små figurerade ben av djur.
I detta stadium återfick dom döda kropparna sin individualitet (Stoddart 2002: 133).
Medan andra kroppars individualitet upprätthölls genom urvalet av kranium eller andra signifikanta ben,
placerade som samlingar i nyckelområden av grottan (Stoddart 2002: 133).

För att återkomma till stavfigurerna så förefaller dom att ha varit handhållna under begravningsceremonier.
Figurerna representerade övergången från livet till döden på det vis att varje figur var i olika stadium
av framställning från skisserade till färdiga figurer. En figur ser ut att föreställa ett svin, ett djur vars ben återfanns
tillsammans med mänskliga lämningar. De övriga föremålen tolkades som oorganiska delar av shamanens kit (Stoddart 2002: 133).

Men frågan kvarstår, kan materiell kultur i sig självt användas för att identifiera en shaman eller ska man använda
mera minimalistiska termer som ”tekniker av det heliga”?

2.2 Ett skolmedicinskt och historiskt exempel 

Följande är en beskrivning av en medicinsk arkeologi som har föranlett både ett professionellt biomedicinskt
och samtidigt ett politiskt och medialt intresse. Det intresset har varit för diverse arktiska begravningsplatser
för offren i influensan 1918, en sjukdom som spreds genom ett epidemiskt fågel- eller svinvirus, om detta tvistas.
Genom skriftliga källor kan utbrott av influensaliknande sjukdomar spåras tillbaka till 412 f kr.
Mera exakta beskrivningar av sådana sjukdomar finns från en epidemi 1173, sedan dess har numerära utbrott
förekommit av varierande omfattning. Den mest påtagliga inträffade sista året för första världskriget,
den så kallade ”Spanskan” eller ”Spanska Sjukan” pandemi 1918-1919 som infekterade en miljard människor,
halva världens befolkning på den tiden och dödade mellan fyrtio och femtio miljoner människor (Daniels 1998).

En svensk forskare verksam i USA sedan 1950-talet, Johan Hultin var tidigt ute i sin jakt efter det frusna viruset,
som han trodde kunde finnas kvar i kroppar begravda i anslutning till en eskimåbosättning i Alaska.
Han reste dit redan 1951 på egen bekostnad, efter att ha insett att den forskningsfond han sökt medel från
planerade att ta över idén och genomföra projektet i egen regi. Hultin misslyckades dock med att hitta virus
med hjälp av dåtidens metoder. Fortfarande vet ingen hur man i förväg kan se på ett influensavirus om det är
dödligt för människor eller om det bara leder till vanliga influensasymtom. Många forskare är övertygade
om att viruset från 1918 bär på gåtans lösning, om man kan hitta viruset för närmare studium (Forskning & Framsteg nr 1 2001: 37).

Studier utifrån dödsförteckningar från Alaska, Norra Kanada och Norra Europa har gjort
att man kunnat identifiera gravplatser med offren för den epidemi som härjade 1918-1919
och permafrosten har varit en god förutsättning för kropparnas bevarande.
En annan sådan plats har varit på Svalbard (Bild 6 & 7) utanför Longyearbyen på ön Spetsbergen,
den Norska Arktiska utposten, där sju gruvarbetare dog av influensan mellan september och oktober 1918
och tillsammans med viruset i sina kroppar begravdes de i permafrosten (Daniels 1998).
Forskare från olika länder tror att det kan finnas spår av viruset i dom djupfrysta kropparna
och hoppas på att sådana ska finnas för att sedan kunna återskapa virusets profil.
En internationell grupp av patologer, virologer, molekylära biologer, geologer och medicinska arkeologer
har sammanställts för att utföra arbetet och ett team av erfarna gravgrävare hyrts in (The New York Times, augusti 21, 1998).

Strax innan denna grupp påbörjade sin expedition reste Johan Hultin till Alaska en andra gång, återigen i det tysta
och på egen bekostnad. Den gången kom han hem med vävnad innehållande dött virus.
Nu hade vetenskapen hunnit längre, och de amerikanska kollegerna Jeffery Taubenberger och Ann Reid
lyckades utröna den genetiska koden för delar av influensaviruset ur det frusna organmaterialet
(Forskning & Framsteg nr 1 2001: 37-39).

Dessa fynd uppmuntrade till att forskarteamet också skulle finna ytterligare spår av influensaviruset i permafrostbegravningarna
från de gruvarbetare som hade dött av influensan och begravts på Svalbard (The New York Times, augusti 21, 1998).
Expeditionen hade förberetts i flera år, och många "tunga" instanser, som amerikanska hälsovårdsmyndigheter liksom
norska myndigheter, deltog i finansiering och planering (Forskning & Framsteg nr 1 2001: 37-39).
Markradar användes för att identifiera placeringen av de sju offren.
Den undersökningen visade en störning i marken på ett djup av en och en halv till två och en halv meter,
med ett permafrostlager på en meters djup. Den här informationen föreslog att kropparna troligen låg under det aktiva lagret
så att de låg bevarade i ett fruset tillstånd.

Men uppgrävningen visade att kropparna var de facto begravda i det aktiva lagret
och kvaliteten på proverna var inte så bra som man hade hoppats.
I vilket fall som helst så togs proverna och transporterades till laboratorium som
förser det med den högsta biologiska säkerheten och pågående försök görs att
generera mer information om viruset genom generella mikrobiologiska analyser.
Med lite tur och hårt arbete kan viruset avslöja hemligheter som förbryllat forskarna i 80 år (Daniels 1998).

Det här är ett exempel på ”arkeologi” som engagerat såväl läkare, virologer, epidemiologer,
politiker, medicinska arkeologer, utgrävningsexperter, media, med många andra,
ofta drivna av starka opinioner i samhället, men också av framstående biomedicinsk forskning.
I vanliga fall inom arkeologin så är det medicinska intresset inte så stort som i detta,
utan utgörs av mera traditionella arkeologiska metoder och tolkningar av fyndmaterialet.

2.3 Arkeologiska metoder 

Ett flertal ämnesområden och metoder har utvecklats för att analysera arkeologiska material
i ett medicinskt avseende. Ett sådant område som har försett oss med mycket information
är paleopatologi (Baker & Carr 2002, vii). Patologi är en gren av biologin och medicinen
som undersöker sjukdomar, avvikelser, och onormala tillstånd hos organismer, eller sjukdomar
som skilda från hälsotillståndet hos organismen (Murthy 1996: 118).

Paleopatologin har utvecklat studiet av sjukdom och skador från osteologiska lämningar,
alltså skelett. Spår efter sjukdomar, olyckshändelser, yttre våld, operativa ingrepp,
stress- eller åldersbetingelser, ärftliga eller andra förändringar kan utläsas genom
studier av mänskliga skelettrester, såväl ben som tänder, och eventuellt hjälpa oss
att tolka hälsotillståndet hos såväl enskilda individer som en befolkning
i ett samhälle under en viss tid (During 1996). Utifrån paleopatologiska bevis
är det ofta möjligt att fastställa hur en patient behandlats,
t ex genom att studera livslängden hos fysiskt skadade,
eller genom att undersöka hur väl ett skelettben har läkts (Baker & Carr 2002: vii).

Ett annat område inom medicinsk arkeologi är också paleobotaniken,
ett ämnesområde som identifierar möjliga medicinska växter och växter
som använts som botemedel (Baker & Carr 2002: vii).
Flera olika namn tillämpas på det här ämnesområdet så som t ex arkeobotanik,
paleoetnobotanik och etnobotanik. Var och en av dess termer refererar till lite olika aspekter
av botaniska analyser, men alla inriktningar delar generellt sett intresset att applicera botaniska,
paleontologiska, alltså studier av fossila djur och växter, ekologiska, och antropologiska koncept och metoder
för att studera växtlämningar, inklusive bevarade lämningar av träd, sjögräs, alger och svampar.
Detta sammanfattas i sin tur av definitionen på miljöarkeologi och förståelsen av det dynamiska förhållandet
mellan människor och det ekologiska systemet som de lever i (Reitz √ et al 1996: 3).

Nämnas bör också röntgen och liknande icke-destruktiva metoder som har spelat en stor roll för undersökning
av mänskliga lämningar. När sådana lämningar undersöks så är det särskilt viktigt att utvinna
så mycket information som möjligt samtidigt som man orsakar så lite skada som möjligt på materialen
(Renfrew 1996: 422). Förutom röntgen så används också xeroradiografi och datortomografi
som går längre i framkallningen av bilderna (Renfrew 1996: 422). 

DNA-analyser spelar också en avgörande roll, och kan komma att spela en ännu mera avgörande roll i framtiden.
Det är nu möjligt att extrahera den lilla mängden DNA som finns i rester av tänder och ben (Renfrew 1996: 414).
De senaste framstegen i gentekniken öppnar därför upp fascinerande möjligheter för forskningen
om mänsklighetens utveckling och tidigare mänskliga förhållanden.
Hittills har vi kunnat lära hur man kan härleda en stor del av våra förfäders tidigare karaktäristika […]
(Renfrew 1996: 414). Denna teknik kan även användas i studier av virus som i fallet med Spanska sjukan.

Även skriftliga källor är en viktig tillgång till information om den tidiga medicinen.
Egyptisk, grekisk och romersk litteratur och bevis i konsten, liksom senare kulturer,
berättar om olika former av medicinska behandlingar (Renfrew 1996: 429).

Alla dessa metoder är oumbärliga för att kunna analysera arkeologiska fyndmaterial
och utgör grundstommen i den medicinska arkeologin och dess tolkningar.

3. Tolkningar och diskussion 

Så tidigt som 1914 betonade Jurgen Thorwald i en bok, vikten av att tolka medicinens historia
och bevisa dess äkthet med hjälp av arkeologin (Murthy 1996: vii).

Vad som framgår av litteraturen så kan medicinsk arkeologi tolkas som
ett väletablerat ämne rent metodiskt, den litteratur som ligger till grund för det ämnet
och de metoder det omfattar. Några böcker från den tidiga litteraturen som kan nämnas är
”Paleopathology: an Introduction to Study of Ancient Evidence of Disease
(Moodie, Roy Lee, University of Illinois, 1923)” och ”Parry T. Wilson.,
’Trephination of the living human skull in Prehistoric times’ in Bri. Med. J. 1932.” (Murthy 1996: xi-xvi), m fl.

Även om det länge tycks ha saknats litteratur i medicinsk arkeologi som en underdisciplin med egna inriktningar,
vilket verkar först ha börjat ingå i en påtaglig förändring med 90-talets vetenskapsteori, en förändring som pågår,
eller nyss har påbörjats, samtidigt som ämnet i en och annan form utgjorts av arkeologiska metoder
redan från början av 1900-talet och delvis ännu tidigare. Detta parallellt med antropologin,
läran om människan som art och läran om människans kulturer.

I den tidiga antropologin sågs ”medicin” snarast som ett exotiskt fenomen bland många andra
(Ekströmer 1998: 26). Men under den senare halvan av 1900-talet utvecklas inom
den medicinska antropologin ett mångkulturellt synsätt på hälsosystem,
vilket därmed skiljer sig från den traditionella biomedicinska modellen.
Vad mera är, antropologer menar också att de genom att inta ett komparativt perspektiv
kan öka förståelsen för det egna, västerländska medicinska systemet (Ekströmer 1998: 27).

Men materiell kultur, som använts i medicinskt bruk, har inte varit så mycket ett tema som
diskuterats inom den medicinska antropologin (Hsu 2002: 1). För en arkeolog är det
nog till en fördel att medicinskt utövande ofta involverar speciella artefakter och användandet
av specifika materiella substanser, som läkemedel. Därutöver att lämningar av ben och vävnad
innehåller information av biologiskt och medicinskt intresse (Hsu 2002: 1).

Den medicinska antropologin har hastigt utvecklats sedan slutet på 70-talet, när journaler i ämnet
först publicerades. Sedan dess har det förgrenats till många olika ämnen, och utöver att
det undervisas på antropologiska institutioner och medicinskolor, som en del av
universitetsundervisningen, erbjuds kortare kurser för hälsopersonal, utvecklingsarbetare
och nyligen till och med dansterapeuter, med syften att förbättra förberedelsen och
tillhandahållandet i hälsovården (Hsu 2002: 1). I antropologiska studier har man registrerat
den materiella kultur som använts, men dess innebörd har ofta förbisetts till förmån för
andra frågor om processer och beskrivningar av sjukdomar och helande (Hsu 2002: viii).

Medan det traditionella sättet att dokumentera medicinen på med hjälp av arkeologin
gått ut på att studera materialen, så som ben, instrument och rituella föremål, men i övrigt
inte så mycket vardagliga föremål eller den vardagliga kulturella synen på hälsan.

Om man börjar tänka på daglig egenvård, diet, hygien, självpresentation genom beklädnad,
tatueringar, hårfrisyr, så kommer man in på vardagskulturens domäner som kammar,
tandpetare, tvålar, parfymer, speglar, vattentillgångar, avlopp och kloaker,
men också arkitektonisk design (Hsu 2002: 12).

Den materiella kulturen spelar en framstående roll i medicinska behandlingar.
Kultur som idésystem innefattar inlärd, ackumulerad erfarenhet, system av delade idéer,
uppfattningar och regler som ligger bakom och uttrycks genom de sätt människor lever på
(Ekströmer 1998: 24). Vår psykobiologiska natur är att vara kulturella (Ekströmer 1998: 25).

Den traditionella arkeologin behandlar av naturliga skäl oftast medicinska problem på ett
rent metodiskt förhållningssätt och överlåter vidare tolkningar till mera subjektiva medicinska ämnen
som antropologin eller mera objektiva ämnesområden, som i fallet med det berömda influensaviruset,
där vidare tolkningar tillfaller skolmedicinen och till en bevittnande medicinsk arkeologi.

Arkeologin studerar i huvudsak tiden från då människan tillverkade de första redskapen,
för mellan två och tre miljoner år sedan, fram till vikingatidens slut i Norden, ca 1050 e Kr.
Efter denna historiska gräns övertas den arkeologiska forskningen av en lång rad
olika vetenskapliga discipliner, som var och en på olika sätt företrätts tidigare av
arkeologin i ett förhistoriskt perspektiv: medeltidsarkeologi, historia, religionsvetenskap, etnografi,
etnologi, sociologi, psykologi, filosofi, social- och kulturantropologi, fysisk antropologi osv.
(Burenhult 1999: 19). I medicinsk arkeologi ska vi kanske tillägga också evolutionsmedicin,
biomedicin, medicinsk antropologi, ekologi, etc. 

En aspekt på vad arkeologin och medicinen har, eller borde ha, gemensamt är
det långa tidsperspektivet som också går utanför vad som kan erinras genom skriftliga källor.
Arkeologin kan ofta kanske tjäna som ett hjälpmedel att se in i det förflutnas dimmor
som en tidsskapande vetenskap i samarbete med andra vetenskapliga områden.
I den tid som vi lever i är det vetenskapliga tidsperspektivet en kritisk parameter
för en stor del av mänsklig verksamhet, och inte minst inom medicinen.

Arkeologin är bäst i stånd att bidra till allmän förståelse av det mänskliga beteendet
genom den information den ger om förändringar som inträffar över längre tidsrymder
och som därför inte kan studeras med hjälp av nutida samhällsvetenskapliga rön.
Det tidsperspektivet uppväger i avsevärd grad bristen på direkt information
om uppfattningar och avsikter, på grund av att det inte finns några andra informationskällor
om kulturspecifika aspekter av det förflutna [...] (Trigger 1993: 489-499).

Om man observerar förehavandet hos en modern läkare eller kirurg som utför sina arbeten
och besvärjelserna hos en shaman eller häxdoktor, kan det vara svårt att tro att dessa
hade någonting alls gemensamt. Men ändå delar de ett gemensamt syfte, en gemensam struktur
av diagnosticerande följt av behandling, och även ett visst mått av effektivitet.
Det är i metodiken och de underliggande antagandena som de stora skillnaderna
ligger dem emellan (Murthy 1996:  88). 

Det faktum att många sjukdomar uppträder utan att ha några synliga orsaker
är ett problem som delas av alla medicinska system. Och fastän moderna människor
är bekanta med bakterier och virus, som med säkerhet är osynliga för det mänskliga ögat
är det lätt att glömma bort den nymodigheten att sjukdomar orsakas av patogena organismer.
Den idén i sig självt är ett resultat av långa traditioner av vetenskapliga observationer
och experiment och självklart, utvecklingen av instrument som mikroskop.
Genom större delen av mänsklighetens historia, har inga sådana traditioner funnits
och ingen sådan teknologi varit tillgänglig och så till vida har läkare varit
förpliktade att fumla i mörkret (Murthy 1996: 89).

Därför har de också behövt ett brett spektrum av färdigheter,
som inte bara inkluderar förmågan att konversera med andar och tillkalla deras krafter,
men också att förstå hela patientens liv, moral och sociala omständigheter,
och även skuld och ånger, som patienten kan vara omedveten om.
Ett virus kan identifieras i ett laboratorium, utan att veta någonting om patientens liv,
men för den allmänna uppgiften att hela patienten behöver läkaren veta
hela hans bakgrund (Murthy 1996: 91).

Det är många aspekter av mötet mellan läkaren och patienten som bidrar till
en lyckad behandling och dessa inkluderar också den materiella kulturen (Hsu 2002: 10).
Relationen mellan patient och läkare är ofta markerade av någon sorts ojämnlikhet,
läkare har generellt sett en hög status och detta är inte fallet bara för biomedicinska läkare,
men också för shamaner och helare. Statusen hos läkare, shamaner och helare
är ofta uppenbar i den materiella kulturen som de omger sig med, klädesdräkten som de bär,
från en shamans rustning till en läkarens vita dräkt, och platsen som de befinner sig på,
från heliga platser och kultcenter till sjukhus, kliniker och liknande,
och de medicinska instrument eller de religiösa föremål som de använder,
från kristaller och svärd till kulspetspennor och personsökare.
Man kan förvänta sig att manifestationen av status i materiella tillhörigheter
syftar till att inge kredibilitet och pålitlighet, som i sig självt bidrar till
framgången i behandlingen. För medicinska arkeologer betyder detta
inte bara att instrument och läkemedel, utan också platsen för helandet,
kläder och andra statussymboler blir relevanta i undersökningen av
medicinska behandlingar (Hsu 2002: 11). 

Folkmedicin är en blandning av många olika komponenter, men klassificeras
ofta som antingen helig eller profan, men i verkligheten är delningen ofta suddig,
vanligen överlappar de två aspekterna. Tidiga utforskare av medicin i olika kulturer
betonade det heliga botandet, eftersom deras intresse hade sin grund i studier av folkreligion.
Shamanism och rituellt helande har fortsatt att fascinera antropologer än i denna dag
(Ekströmer 1998: 78). Mycket mindre uppmärksamhet har ägnats till sekulariserade
former av botande: herbalism, traditionella kirurgiska och andra manipulativa behandlingar,
speciella terapisystem och icke-heligt botande (Ekströmer 1998: 78).

Medicinsk ekologi är ett annat av många närmanden som används av medicinska antropologer
för att studera hälsoproblem på ett holistiskt sätt. Medicinsk ekologi sammanfogar
tre etablerade discipliner: antropologi, ekologi och medicin. Den tillhandahåller en modell
för att förstå medicinska problem som skiljer sig från de kliniska och statiska
undersökningarnas vanliga approach. En skillnad är att den medicinska ekologin
[…] intresserar sig för hela systemkomplex som påverkar hälsan.
Ett annat särdrag hos den medicinska ekologin är att den är multidisciplinär,
den tar till sig teoretiska kunskaper från många fält (Ekströmer 1996: 53).

En av angelägenheterna som noterades med följd av konferensen som hölls år i Cambrige
var att det i allmänhet varit lite interdisciplinär diskussion mellan arkeologer som
var intresserade av medicinen i förflutna samhällen och antropologer som studerar
förståelsen av medicin i moderna samhällen (Baker & Carr 2002: vii). 

Men frågan kvarstår på något vis, vad man kan förvänta sig för speciella kunskaper,
inriktning eller egenskaper hos ett sådant ämne som den medicinska arkeologin?
Den frågan har inte behandlats så mycket av den arkeologiska litteraturen,
men kanske en del av svaret finns i näraliggande arkeologiska förgreningar.

En av dom mest utmanande uppgifter för arkeologer idag är att veta hur man ska
tolka materiell kultur i mänskliga termer. Hur användes de där krukorna?
Varför är en del runda och andra kvadratiska? Här överlappas arkeologi och etnografi.
Arkeologer har de senaste decennierna utvecklat etnoarkeologi, som liksom
etnografer lever bland nutida samhällen, men med ett specifikt syfte att
förstå hur sådana samhällen använder materiell kultur, hur dom tillverkar sina vapen,
varför dom bygger sina bosättningar där dom gör, och så vidare (Renfrew 1996: 11).

På det kulturella planet, återigen, kan man säga att människans hälsa och ohälsa
är beroende av val av förhållningssätt som hon gör både vad det gäller valet av miljö
och beteendet inom miljön. Dels påverkar människan miljön, dels blir människan
olika påverkad av olika miljöer, vilket i sin tur har betydelse för det mänskliga hälsotillståndet.
Dessa förhållningssätt får ses som kulturella betingelser, det handlar om idésystem,
inlärda beteendemönster som uttrycks i produktionssätt, kosmologiska uppfattningar,
släktskapssystem, giftermålsregler, könsrollsmönster, politiska system osv.
Valen är inte alltid rationella i den meningen att de främjar hälsotillståndet.
Det kanske finns någon annan rationalitet som ligger bakom.

Ur medicinsk antropologisk och medicinsk ekologisk synvinkel kan det dock fastslås
att människan i sin kulturella aktivitet försätter sig i olika situationer som påverkar
hennes hälsotillstånd. Detta medför, ur ett analytiskt perspektiv, att ”ohälsa”,
”sjukdom” inte enbart kan ses som objektiva, biomedicinska fenomen, det handlar,
återigen, om att hälsa och sjukdom måste relateras till både biologiska och kulturella faktorer
(Ekströmer 1996: 54).

En gemensam nämnare i det här temat verkar utgöras av de interdisciplinära medicinska inriktningarna
som kan tillföra kunskaper till arkeologin genom att söka mönster i det arkeologiska materialet,
sjukdomsalstrande mönster i den materiella kulturen och en kritisk, men samtidigt öppen,
förhållning till den traditionella och klassiska medicinen, och läkemedel av forntiden och idag.
Det är till såvida en disciplin som studerar människan och hennes hälsa specifikt i förhållande
till den kultur hon lever i, och detta görs utifrån arkeologiska metoder, med hjälp av angränsande ämnen
och ett gemensamt intresse av att studera forntidens medicin och materiella kultur.

De arkeologiska metoderna som har beskrivits tidigare, liksom paleopatologin
och paleobotanik, de är i grunden nödvändiga studier för att förstå medicinska
procedurer och helande i det förflutna, men å andra sidan kan dom
inte alltid berätta för oss om den kulturella uppfattningen eller varseblivningen
av läkandets processer, även om paleopatologi ibland kan förse oss
med information om speciella kulturella synpunkter på sjukdom (Baker & Carr 2002: vii).

En medicinsk arkeologi är sannolikt på väg att bli ett allt mera specialiserat ämnesområde
som på flera olika sätt löser upp de medicinska ämnesgränserna och blir till
nya inriktningar på det medicinska området som är nödvändiga för att bredda
de teoretiska auktoriteterna och representera fler förgrenade ämnen, traditioner
och kulturer som möter och överlappar varandra genom deras olika erfarenheter och idéer.

Den medicinska arkeologins uppgifter kan tolkas på många olika sätt, och på flera områden,
och frågan står öppen, men i allmänhet kanske den på nya sätt kan bidra till utökade kunskaper
om medicinens och läkekonstens mångsidiga traditioner.

4. Sammanfattning

Det arkeologiska fyndmaterialet som kan kopplas till medicinen är en värdefull informationskälla
om såväl den moderna som den forna medicinen, och en del sådana fynd har omkullkastat tidigare
vetenskapliga teorier och skapat diskussion och stort intresse både i forskarvärlden och bland folk i allmänhet.

Medicinska arkeologer, antropologer, läkare, andra specialister, och människor i allmänhet är
intresserade på olika sätt av sjukdomars kulturella konstruktioner, helande eller medicin,
och dom metoder som används av dom skilda ämnesområdena är alla nödvändiga på sitt sätt,
men ofta väldigt olika, medan diskussioner mellan ämnena har tidigare varit sällsynta,
men har under senare decennierna blivit allt vanligare för att förstå dom kulturella sambanden till hälsa och ohälsa.

Eftersom arkeologin framförallt studerar forntiden så har folkmedicinen och den forntida läkekonsten
generellt sett utgjort det kvantitativa utrymmet i den arkeologiska forskningen, men likaså den moderna
västerländska medicinens historia, behandlingar och sjukdomar har varit, och är,
ett värdefullt ämne som undersöks, dels för att framställa mediciner, men också för att
kunna jämföra mellan medicinen i vår tid och den medicin som brukats i forna tider,
samt för att bredda de medicinska erfarenheterna och kunskaperna.

Referenser


* Baker Patricia Ann and Carr Gillian (eds.). 2002. Practitioners, Practices and Patients,
New approches to Medical Archaeology and Antropology. Oxford.

* Burenhult, Göran. 1999 (red.). Arkeologi i Norden 1. Stockholm.

* Daniels, Rod. 1998. In search of an enigma: ’Spanish Lady’,
National Institute of Medical Research. London.

* During, Ebba. 1996. Osteologi - Benens vittnesbörd. Stockholms Universitet.

* Ekströmer, Melcher. 1998. Kritisk Medicinsk Antropologi. Lunds Universitet.

* Forskning & Framsteg, nr 1, 2001. På jakt efter spanska sjukan.

* Hsu, Elisabeth. 2002. Medical Antropology, material culture and new directions.
New approches to Medical Archaeology and Antropology. Oxford.

* Murthy, K. Krishna. 1996. Dictionary of Medical Archaeology. Delhi.

* Renfrew, Colin. 1996. Archaeology Theories, Methods and Practices.

* Reitz, J. Elisabeth, √ et al. 1996. Issues in Environmental Archaeology,
Kompendium i miljöarkeologi, Umeå Universitet.

* Stoddart, Simon. 2002. The Xaghra Shaman.
New approches to Medical Archaeology and Antropology. Oxford.

* The New York Times, 21 augusti 1998. Arctic graves may yield clues on 1918 epidemic.

* Trigger, Bruce. 1993. Arkeologins Idéhistoria.



 

Bilder & bilagor
 

Bild.1  Shamanens gömma vid ögonblicket av upptäckten.
 

Foto Simon Stoddart.

 

Bild.2.
Shamanens gömma. De övre nio figurerna i kalksten påträffades som ett kit.
De nedre objekten, en skopa av snäckskal och en liten keramikbehållare av ockra påträffades i närheten. Teckningar av Steven Ashley.


 


Bild.3 Karta över Malta och färdvägar till Gozo och Xaghra.

Bild.4 Malta en ö i medelhavet.

Bild 5. Xaghra ligger centralt på ön Gozo med dess förhistoriska tempel.

Bild.6 Arktisk karta med Svalbard utmärkt.

 

 

Bild.7 Spetsbergen och lokaliseringen av Longyearbyn.